New Articles

Det mytiska och mystiska

New Articles Artikeln publicerades

Konst
Bo Andersson, Sophi Vejrich & Katinka Andersson: "Två döttrar – en far", på Tomelilla konsthall till 19/9

En konstnär, en skulptör som arbetar med sina två döttrar låter nästan som en antik grekisk myt eller legend. Utställningen på Tomelilla konsthall handlar till stor del också om myter, om det mytiska och det mystiska i våra liv.
Skulptören Bo Andersson har tillsammans med sina två döttrar Katinka Andersson och Sophi Vejrich skapat en helgjuten utställning där de olika uttrycken och objekten utgör en variationsrik och generös upplevelse. Katinka Andersson visar färgfotografier i stort format där influenser och associationer från media och svensk folklore möts medan Sophi Vejrich formulerar sig både i skulpturala objekt och fotografier där en mild och egensinnig humor ger sig till känna,
Av utställningens hundratal verk utgör Bo Anderssons kompromisslösa skulpturer i material som järn, gjutjärn, stål, mässing och gummi merparten. Svärtan, skrovligheten, råheten men också lättheten och ljuset i hans skulpturer anger en ton som resten av utställningen cirklar sig kring genom användandet av ljusa träslag, färgad plast och sköra fotografier.

Mellan de olika verken, mellan far och döttrar, uppstår en balans och en spänning som som ger utrymme för en dialog, för motstånd och samförstånd. Den bärande tråden är intresset för det mytologiska, för humor och en svensk hantverksduglighet som är genuint förankrad. Bo Anderssons shamanliknande järnspråk uttrycker en samhörighet med den utlämnande, skoningslösa och storslagna naturen som avlockas och betvingas genom eld, kyla och syra. Metallen nitas, svärtas och böjs, formas och gjuts tills ett uttryck föds fram som vittnar om arbete, besvärjelse och bön och om en önskan om poesi och befrielse från materiens och livets svårbemästrade okuvlighet. Titlar som Gungskalp, Snöspöke, Bälta och Skelettskål talar sitt tydliga språk.

Sophi Vejrich har i jämförelse med sin far ett mer lekfullt och humoristiskt förhållande till sina objekts tillblivelse. Den surrealistiska och underfundiga dimensionen är klart uttalad – verk som Ponnyhäng, Inneplanta och Simmerskan. Den magnifika skulpturen Blåsaggregat sprudlar av associationer till den grekiske guden Pan, till extas och fallosdyrkan, till fruktbarhetsmyter och växande livgivande natur. Med de tre svartvita fotografierna Maskinerna på I-III visar Sophi Vejrich att ännu outforskade bilder och uttryck står på tur att formuleras.
Katinka Andersson är intresserad av det mytiska och mytologiskai i våra bilder och våra sätt att uppleva verkligheten. Allt skapande och meningsbyggande ingår i en kontext av andra uttryck och betydelser. Att Cindy Shermans iscensatta, teatraliska och mångbottnade fotografier har inspirerat Katinka Anderssons fotografier råder det nog ingen tvekan om. Men i hennes fotografier finns också John Bauer och artonhundratalets idealisering och mytologisering av kvinnan och naturen. Där finns en medvetenhet om den moderna reklambildens suggestiva utnyttjande av våra drömmer, önskningar och behov.
Och i Katinka Anderssons färgfotografier tycker jag mig också se ett försvar för det naivt ursprungliga, för rättigheten att leva ett liv med ren luft och klart vatten, en trevande utopi om det goda livet och naturens storslagna skönhet.
Kanske finns där behovet av en mytologi som kan bära oss vidare mot nya och sannare mål. Rönnbärsbrudar. Trollsländor. Natt-doppare. Videflickor. Små grodorna. Kom!

Eric Sinclair