New Articles

Fiffel på högsta nivån

New Articles Artikeln publicerades

Ny bok
Clas Göran Palmgren: "Gåtan Henning Hamilton" (Atlantis)

Det går knappast att slå upp en tidning utan att bli utspisad med diverse fiffel och fuffens inom politiken, offentliga sektorn och affärsvärlden. Men sådant existerade också långt före vår, de bortslarvade kvittonas tid. En otrolig skandal avslöjades våren 1881, då greve Henning Hamilton tvingades lämna landet sedan det framkommit brister i hans ekonomi motsvarande cirka 80 miljoner kronor i dagens penningvärde. Det fick räcka med denna påtvingade exil; ingen av de förfördelade anmälde greven och något rättsligt förfarande inleddes aldrig.
Henning Hamilton (1814-1886) var inte vem som helst. Av hög börd och tidigt anförtrodd grannlaga uppgifter som prinsarna Carls och Gustafs uppfostran och uppdraget som lantmarskalk vid 1848 års riksdag. Han blev både landshövding, statsråd och svensk-norskt sändebud i Köpenhamn. Han var ensam om att tillhöra sex av rikets sju akademier (i Svenska Akademien var han kuriöst nog ”tillförordnad ständig sekreterare” i många år) och innehade naturligtvis de högsta ordensutmärkelser. Inom näringslivet satt han på viktiga poster, till exempel som ordförande i Stockholms Enskilda Banks direktion.

1881 kom det alltså fram, att Henning Hamilton i kanske tre decennier levt ett ekonomiskt dubbelliv. Det hade försvunnit 800.000 kronor, ungefär 100 gånger så mycket i dagens penningvärde. 285.000 härrörde från skuldförbindelser, där han förfalskat sin brorson Wathiers namn; särskilt klandervärt med tanke på att falsarierna tycks ha börjat under hans tid som den faderlöse Wathiers förmyndare.

Som universitetskansler hade Henning Hamilton arrangerat en insamling till Uppsala universitets 400-årsjubileum och därvid smusslat undan ansenliga belopp. Även hovet blev indraget i skumraskaffärerna. Hamilton hade också förespeglat kvinnor i sin högaristokratiska omgivning bättre avkastning, om han fick överta förvaltningen av deras förmögenheter. En bekant blev på så sätt av med sina samlade tillgångar om 195.000 kronor i dåtida mynt.

Att den begåvade och till det yttre så framgångsrike Henning Hamilton kunnat göra sig skyldig till dessa förfalskningar och förskingringar har varit svårt att förstå. Framlidna hovrättsrådet Clas Göran Palmgrenägnade ett drygt decennium åt att försöka reda ut saken och resultatet föreligger nu i ett postumt verk: Gåtan Henning Hamilton.

Palmgren rätar i sin minutiösa undersökning ut en del frågetecken och klarlägger, att Hamilton haft en olycklig barndom och ett långt ifrån lyckligt äktenskap, där hänsynen till den nervklena hustrun var mycket långtgående (äktenskapet var barnlöst men Henning Hamilton har pekats ut både som morfar till Handelstidningens berömde chefredaktör Torgny Segerstedt och far till författaren Henning Berger). Vidare förlorade Hamilton pengar, när närstående råkat i ekonomiskt trångmål och så var han begiven på spekulationer och hasardspel.

Det var naturligtvis heller ej billigt att upprätthålla skenet av solvens, när verkligheten var så annorlunda. Bland annat kostade det att betala de dryga ränteutgifter, som var förbundna med den tidigare nämnda kapitalförvaltningen åt några kvinnor i bekantskapskretsen.

Mycket av allt detta blev känt redan 1881 och de följande åren, men Palmgren går mera i detalj. Jag måste erkänna, att jag i början av min läsning tyckte det var onödigt att ge ut en bok om 627 sidor för att mera exakt reda ut vad man redan visste i stort, när källäget ändå är sådant att hela sanningen är utom räckhåll. Snus är snus om än i gyllne dosor och en bedragare är en bedragare om än i gyllne hosor.

Medan jag läste ändrade jag åsikt. Det berodde inte på själva ”gåtan” Henning Hamilton utan på den inblick jag fick i en svunnen värld. Palmgren skriver sirligt men fortsätter oförtrutet att samla fakta så långt det överhuvudtaget är möjligt. Jag föreställer mig, att det är så en gammaldags domare skriver sina domar. Och Hamilton var som sagt inte vem som helst. Han var landets ledande ”ädling” och banérförare på den konservativa sidan.

När fyrståndsriksdagen föll anförde Hamilton motståndet på Riddarhuset. Som ”tillförordnad ständig sekreterare” i Svenska Akademien såg han till att nyrekryteringen skedde med förbigående av flera av tidens mera betydande författare; till slut var det dock tvunget att släppa in Viktor Rydberg men då var Hamilton inte glad.

Att Henning Hamilton skulle nedlåta sig till att läsa Strindberg ville han ej tillstå. Men i Röda rummet, som kom ut två år innan den hamiltonska bomben briserade, finns ett härligt nidporträtt av Henning Hamilton som ordförande i Sjöförsäkringsaktiebolaget Triton. När Strindberg sedermera tillfrågades hur han kunnat skriva så förutseende, svarade han: -Jo, jag tyckte han såg ut så.

Således är Clas Göran Palmgrens bok en källa till (läs)glädje för den som är intresserad av 1800-talets historia och aktörerna för och emot den nya tid som då bröt fram.
Anders Bojs