New Articles

Från Kinas landsbygd

New Articles Artikeln publicerades

Ny bok
Mo Yan: "Vitlöksballaderna" Övers Anna Gustafsson Chen (Tranan)

På skyddsomslaget till den svenska översättningen av "Vitlöksballaderna" finns ett yttrande signerat Kenzaburo Oe: "Om jag fick möjlighet att utse en Nobelpristagare, skulle det bli Mo Yan."
Oe, själv pristagare 1994, har alltid gjort ett sympatiskt och samvetsgrant intryck. Oavsett budbärare bör man ändå ta den sortens uttalanden med en nypa salt, dels därför att de är lösryckta, dels därför att man aldrig vet vilka intressen som ligger bakom.
Men, visst, redan i den roman som introducerade Mo Yan på svenska, "Det röda fältet", tidstypiskt nog mest känd genom filmatiseringen av Zhang Yimou, visade författaren prov på en exceptionell kombination av berättande och poesi.

I "Vitlöksballaderna" har han inte bara förädlat sin berättarådra och utvecklat sin romanteknik - strukturellt och kompositoriskt - utan också blivit mera politiskt kontroversiell. Om den förra romanen placerades på betryggande tidsavstånd, 1920- och 30-talen, har den nu föreliggande sin verklighetsbakgrund i ett bondeuppror från 1987.
Det är såpass nära i tiden att romanen inte helt kan frikopplas från en kontext: massakern på Himmelska Fridens Torg i Peking 1989, regimens systematiska åsidosättande av mänskliga rättigheter och krossande av demokratiska ansatser, det i mångas ögon famösa OS-beslutet.
Mo Yans roman må utspelas på landsbygden, i det gudsförgätna nordöstra Kina; likväl vittnar den med fruktansvärd skärpa om maktfullkomlighet och övervåld som visserligen verkställs av de lokala kadrerna men - förstås - i mer eller mindre utsträckning har sanktion från högsta ort, centralregimen i huvudstaden.

Därför äger Kenzaburo Oes ord faktiskt en särskild tyngd: Peking skulle förmodligen aldrig bedriva kampanj å Mo Yans vägnar. Å andra sidan är det inom överskådlig framtid kört. Även om fjolårets pristagare Gao Xingjian är fransk medborgare, så skriver han de facto på kinesiska och betraktas allmänt som en kinesisk författare.
Parallellen till portugisen Antonio Lobo Antunes är uppenbar: i samma ögonblick som landsmannen José Saramagos namn uttalades stängdes dörren för hans egen del.
Annars hade det varit roligt att följa en specialutsändning av "Snillen spekulerar" mellan just Gao Xingjian och Mo Yan. För om den förre, femton år äldre författaren växte upp i en intellektuell och välbärgad familj - och omsider övergav den för västerländska metropoler och frihetsmöjligheter - så har den senare blivit sitt hemland trogen och, inte minst, sina rötter i de påvra och litterärt lätt efterblivna landsbygdsmiljöer som närgånget skildras i "Vitlöksballaderna".

Titeln är inget marknadsföringsknep för att locka kulinariskt trendkänsliga läsare, tvärtom. Med löften om rejäla inköpspriser uppmanas romanens bönder, ironiskt nog med adress "Paradisets län", av det lokala ledargarnityret att ställa om odlingen från andra grödor till vitlök, en >delikatess även i Kina och därmed förmodat inkomstbringande.
Bönderna sviks emellertid gruvligt. Vitlöksskörden blir omfattande, och lyckan borde vara förestående, men Mo Yan skildrar knappast den bästa av marknadsekonomier och snart har partifunktionärerna medelst olika strategier dumpat priserna, stängt försäljningsvägarna och lämnat böndernas vitlök åt sitt öde.

För att citera Zhang Kou: "Plantera vitlök i den svarta jorden och ingefära i sanden,/ fläta korgar av pilvidjor och vaxband./ Grön vitlök, vit vitlök, steks med fisk och kött;/ svart vitlök, rutten vitlök duger inte ens till kompost."

Den citerade är en blind sångare som inleder varje kapitel och har en funktion som påminner om körens i det antika dramat, låt vara att hans texter snarare är förebådande än kommenterande. Och den politiska maktens vitlökshantering förebådar det tidigare nämnda bondeupproret och dess konsekvenser: arresteringar, fängelsedomar, mord och självmord. En himlastormande, olycksalig och mot melodramen perfekt balanserad kärlekshistoria ej att förglömma. Mo Yan spinner många trådar och väver lika successivt som suggestivt samman dem.
Det råder ingen tvekan om vilken sida han står på, samtidigt som det tycks vara honom främmande att romantisera eller idealisera den underordnade bondebefolkningen. Han är en alldeles för litterärt medveten och uppfinningsrik författare för att entydigt landa i den sentimentaliserade tragedin.
Glöm nobelpriset, i varje fall för de närmaste tio-femton åren. Men minns - och läs för all del - Mo Yan.
Jan Karlsson