Gotik är inte bara förfallna slott
Ny bok
Mattias Fyhr: "De mörka labyrinterna: Gotiken i litteratur, film, musik och rollspel" (ellerströms förlag)
Vad är gotik?
Den frågan har fram tills nu knappast diskuterats inom svensk litteraturforskning. Det kan tyckas märkligt. Åtminstone för den generation som är uppvuxen med subkulturen "goth" och alla dess samtida yttringar och anspelningar på en gotisk tradition. I Sverige var begreppet länge exklusivt förknippat med arkitektur och konsthistoria. Inom litteraturvetenskapen och kritiken har man istället oftast talat om skräck och skräckromantik. Ett talande exempel är att Karen Blixens Seven gothic tales när den översattes till svenska fick titeln Sju romantiska berättelser. Läsanvisningen "gotisk" försvann.
Detta vill litteraturvetaren Mattias Fyhr ändra på. Hans avhandling, som lades fram vid Stockholms universitet i mitten av oktober, är ett försök att definiera begreppet gotik och placera det i ett svenskt sammanhang. Med utgångspunkt hos författare som Horace Walpole och Ann Radcliffe i 1700-talets England beskriver han den gotiska traditionen fram tills idag.
Tonvikten ligger på litteratur men gotik inom film, musik, rollspel och serier berörs mer eller mindre utförligt. Dessutom analyseras fyra moderna svenska romaner med anknytning till gotik: Inger Edelfeldts Juliane och jag, Mare Kandres Aliide, Aliide, Per Hagmans Volt och Alexander Ahndorils Jaromir.
Mattias Fyhr argumenterar övertygande för tesen att betoningen på "skräck" i det litterära samtalet starkt har påverkat läsningen och skapat ensidiga förväntningar på gotiken. Gotisk litteratur har kritiserats för att inte vara skrämmande nog, när ambitionen i själva verket ofta har varit att gestalta ett helt spektrum av känslor utöver skräck, till exempel dysterhet och melankoli, och inte nödvändigtvis syftat till att skrämma slag på läsaren.
Andra gånger har man inte uppmärksammat ett verks gotiska drag eftersom verket i övrigt har saknat koppling till det vi uppfattar som skräcklitteratur. I översättningen av gotiska texter har det funnits en tendens att framhäva skräcken på bekostnad av mera tvetydiga stämningar genom att välja ord med starkare laddning än i originalet.
Men vad är då gotik? Mattias Fyhrs förslag lyder som följer:
En gotisk text, skildrar en eller flera subjektiva världar, som saknar högre ordning och utmärks av en atmosfär av förfall, undergång och olösbarhet, samt innehåller grepp som ger texten labyrintiska egenskaper.
En sådan definition är ganska intetsägande i sig, och kräver mer förklaring, men för Mattias Fyhr blir den ett sätt att avtäcka gotikens själva skelett bortom kusliga miljöer, förfallna slott, gengångare och annan berömd rekvisita. Därmed kan definitionen användas för att upptäcka gotik även på platser där den inte är helt uppenbar, som i modern realistisk litteratur eller i en rocktext. Detta visar sig vara fruktbart, inte minst i de fyra romanläsningarna som är genomgående intressanta och dessutom kompletterar varandra väl.
Mera kluven är jag till den del av avhandlingen som behandlar gotiken i andra medier i modern tid. Filmkapitlet med sina knappa tre sidor känns lite vagt och magert, särskilt i förhållande till de visserligen belysande 24 sidorna som avhandlar olika musikstilar och rockband, inklusive detaljerade beskrivningar av smink, kläder och konvolut.
En film som Coppolas Dracula-version från 1992 nämns inte ens, men åtminstone jag blir nyfiken på hur Mattias Fyhr skulle ha betraktat den mot bakgrund av resonemanget han för kring en annan Dracula-version, nämligen den från 1931.
Men i stort tycker jag att Mattias Fyhr ska ha en eloge för att han väljer att placera litteraturen i ett större kulturellt sammanhang. Det är denna extra dimension som lyfter avhandlingen och gör hans analys givande och intressant.
Maria Åsfält
