New Articles

Kantor – annorlunda yrke

New Articles Artikeln publicerades

Vem minns inte skolavslutningar eller konfirmationsgudstjänster, när kyrkan fyllts av orgelspel och körsång? Eller den härliga allsången där stämbanden tvingats ansträngas till det yttersta i ett tappert försök att sjunga med i de höga tonerna?

– Många psalmer är svårsjungna för den som är ovan, småler Ida Andersson, 21, när jag berättar om mina kyrkliga sångupplevelser.

– Men det har börjat komma mer modernare lovsånger, som är lite lättare att sjunga, förklarar hon.

Efter en stunds funderande, med motiveringen "det finns så många bra, som har hållit väldigt länge", kommer hon fram till att hennes egen favoritpsalm är "Jag lyfter ögat mot himmelen". Jag ber henne sjunga lite på den, men föga förvånande ringer det ingen liten klocka i mitt huvud. Å andra sidan kanske jag inte behöver känna mig alldeles obildad eftersom det finns cirka 700 psalmer.

Just nu går Ida första året på en treårig kantorsutbildning på Oskarshamns folkhögskola. När hon är klar med den kommer hon att vara färdigutbildad kantor.

Då ska hon känna till och behärska alla psalmer, och hon ska kunna välja ut vilka som ska spelas på gudstjänsterna. Dessutom ska hon kunna liturgi, små passager som sjungs i stället för att sägas. I jobbet som kantor ingår även körledning och musikundervisning.



Första året är inriktad på praktiska övningar såsom dirigering och övning på orgel. Eleverna får även gå Svenska kyrkans grundkurs, som hålls en helg i månaden och som innehåller svenska kyrkans värderingar. På utbildningen finns elva heltidsstuderande, de flesta tjejer. Dessutom finns några deltidsstuderande och även en ettårig utbildning som är förberedande för kantorsutbildningen.

Antagningen baseras på praktiska prov och inte på betygen från gymnasiet. Prov i sång, orgel, piano, körledning, satslära och gehör ska genomgås på plats på skolan för att man ska ha en chans att komma in på utbildningen.

– Att det blev just Oskarshamn var dels på grund av att avståndet var bra, dels för att jag missade de andra ansökningstiderna, berättar Ida.

Kantorsutbildningar finns på en rad folkhögskolor och även på musikhögskolan i Malmö.

– Men där är det väldigt svårt att komma in eftersom det bara finns två platser.



Viljan att arbeta som kantor har funnits ett bra tag.

– Jag har alltid hållit på med musik i kyrkan, sjungit mycket i barnkörer och spelat piano sedan jag var liten. Orgel började jag med för några år sedan, berättar Ida.

Dock föll gymnasievalet på fotbollsskola i Hässleholm, men efter det var det musiken som gällde. Ida gick gospel-linjen vid Glimåkra folkhögskola, där det även ingick en halvårslång resa till Tanzania där hon undervisade i engelska och musik.

Alldeles nyligen gjorde hon sin första praktik som kantor, en vecka i hemförsamlingen Broby. Dessutom har hon vikarierat lite på gudstjänster där det varit pianospel.

– Än så länge är jag inte så bra på orgel, men i vår ska jag förhoppningsvis börja vikariera med det också.

Målet är inställt på att få en kantorstjänst efter utbildningen, gärna i hemtrakterna.

– Arbetsmarknaden för kantorer ser bra ut, många är gamla och efterfrågan på utbildade kantorer kommer nog att öka, tror Ida.

Hon reserverar sig dock för möjligheten att byta bana längre fram i livet.

– Just nu vill jag bara jobba som kantor, det verkar vara ett kul och omväxlande jobb, men det kan hända att jag byter jobb i framtiden. Gospel är en favorit men jag kan tänka mig att syssla med musik utanför kyrkan också.

Nackdelarna med jobbet som kantor tycker hon framför allt är arbetstiderna, det är många söndagar, men det finns tjänster på både hel- och deltid. Och så är det mycket övning, övning och åter övning – flera timmar om dagen.

– Jag vill gärna fortsätta med fotbollen som hobby, det är nog inte fel att röra på sig eftersom man sitter stilla ganska mycket.

Religionen är viktig för Ida, hon har gått i kyrkan sedan hon var liten.

– Det skulle kännas konstigt att vara kantor utan att vara kristen. Man är ju ändå med i en församling, och sjunger lovsånger till gud och Jesus.

Enligt henne finns det inte samma motstånd mot kvinnliga kantorer som mot kvinnliga präster.

– Men jag tycker det är tråkigt att det bara är kvinnoprästmotståndet och det negativa inom kyrkan som tas upp i media i stället för det som är bra.

När det gäller kyrkans framtid tvivlar hon inte på att man kan ha en levande kyrka.

– En anledning till att det inte är så mycket folk i kyrkorna är att det finns så många små församlingar, det kommer nog att bli fler sammanslagningar, tror Ida.

– Just nu känns det lite gammaldags och flummigt. Det skulle inte skada med förändringar, men samtidigt tycker jag att kyrkan måste hålla fast vid vad den står för.



Många av Idas kompisar är kristna, men hon har också många vänner som inte är troende. Reaktionen från folk när de hör talas om hennes yrkesval brukar vara positiv.

– De flesta tycker att det är häftigt, särskilt som jag är så ung. De flesta kantorer är relativt gamla.

Hon tycker det är skönt att veta vad hon vill, att ha siktet inställt.

– Det kan vara stressande att inte veta, överhuvudtaget så lever vi ju i ett stressigt samhälle där allt ska gå snabbt. Därför är det extra skönt att gå till kyrkan, där det är lugn och ro.

Och det är just vad vi gör. Höstvindarna sliter i oss när vi går över vägen till den lilla byggnaden. Väl inne i kyrkan är det tyst och fridfullt, jag ser mig omkring medan Ida sätter sig tillrätta framför orgeln på andra våningen. Plötsligt fylls rummet av höga, mäktiga toner och jag kan inte låta blir att gå uppför den smala trappan där musiken kommer ifrån. Hur bär hon sig åt egentligen?

Ida ger mig en snabblektion i orgelspel; tangenterna är likadana som på ett piano, skillnaden är fotpedalerna. Två stämmor spelas med händerna, den tredje med fötterna. Dessutom finns små knappar som fungerar ungefär som "specialeffekter", som kan ändra själva lätet på ljudet.

Jag står en stund och tittar fascinerat på när hon spelar, blir inte klok på hur hon kan hålla reda på tre rader med noter, två händer och två fötter samtidigt. När jag går sitter hon kvar och övar. En ny melodi, lite gladare och ystrare. Den känns bekant, men jag kan inte komma på vad den heter eller var jag hört den förut. Det enda jag vet är att det berör mig på ett sätt som känns mer äkta än popmusikens syntar; det är mäktigt och framför allt sällsynt vackert.



Lina Johnsson

surr