”Lilja kastar en skugga över mitt liv”

KRÖNIKA. Lämnar Lilja åt sitt öde, storgråtande. Det förstörda flickebarnet dansar ut i evigheten, över huvudet på sexgalna män, och deras olustigt hamrande kroppar. På väg hem från bion talar vi om ytlighetens förförelse, och den allmänna varumarknaden, som lockar oss att köpa och sälja och förbruka allt – inklusive sexualiteten – tills det bara blir skräp kvar. Ett samtal som blir den självklara följden av Lukas Moodyssons film om den ryska flickan som förvandlas till sexslav åt män i väst.

Det mindre självklara är att sen komma hem till sitt kök och märka att man kokar sitt thé och håller sin thékopp med ovanlig omsorg. Som om det betydde något, hur man tar i saker. Delar av filmen, som inte berör det omedelbara budskapet, och som Moodysson lagt in med en poets understatement, flimrar förbi: Som det att Lilja alltid måste vara den som städar upp omkring sig. Hon städar och kastar skräp när hon flyttar in i en sunkig lägenhet i Ryssland, och när hon placerats i en funkislägenhet i Malmö, börjar hon genast städa. Hon städar efter män, som inte bryr sig, och visar med ett par små handtag att hon bryr sig, om någonting de glömt.

Hennes levnadskonst är uråldrigt kvinnlig: Hon försöker göra ett litet rum, åt sig själv och andra, hon byter lakan, hon sköljer ur ett glas, hon slänger en torkad ostbit. Hon har, i all sin övergivenhet och smärta, en rest av verklig kärlek till livet: Hon är generös, hon ger en röd boll till sin pojk-kompis Volodja.

Men hon har också, likt de flesta fattiga, en hunger efter varor och konsumtion, och en hunger efter mat, rätt och slätt. Det är den som leder henne rakt ned i det brutala sex-helvetet.

Från ett Ryssland där ingenting finns att få; inte jobb, inte fungerande lägenheter, inte varor – till ett väst där allt fungerar, men där människovärdet sjunkit ned till samma fattigdom som i Ryssland, vandrar Lilja mot sin förintelse.

I ett Sverige där ”trafficing” med Liljor pågår, går jag nästa dag min ispromenad, med en tung klump i hjärtat. Två unga män framför mig talar glatt om sina resor. Den ene har varit i Thailand, på exotiskt diskotek, ”… ja det var ju både disco och bordell alltså, det var häftigt”.

Senare möter jag dem ute på isen, tvä vänner, bekymmersfria, aningslösa. De svingar förbi på långfärdsskridskor och han som varit i Thailand ler mot mig, ett frejdigt leende. Ingen kommer någonsin att utnyttja honom, och jag vet inte om han någonsin utnyttjat en kvinna, eller bara ville göra intryck på en kamrat. Men sex är världens starkaste drog, och ”The winner takes it all”.

Moodysson har med sin film tvingat mig att se in i mörkret, det svarta blir svartare, det vita blir vitare, som där ute i snögnistret. Om jag bara ser det svarta, kan jag gå runt resten av dagen och betrakta varje man jag möter som en potentiell sexmissbrukare. Men när det ljusa tar över, minns jag att ingen av mina käraste män har varit en sådan.

Ändå kastar Lilja sin skugga in över mitt liv; svärtan och smärtan i det sexuella helvetet finns runt hörnet, på andra sidan parken, i varenda storstad. På botten av världsekonomins sophög ruttnar en blomsterbädd av kvinnliga liljor; ryska, thailändska, polska.

Och det är nästan enbart män, och ofta så kallade vinnare, som har makt att hantera kvinnor som förbrukningsvaror och slavar. Men det tänker man ju inte gärna på, om man är en ung, svensk man, på långfärdsskridskor, med full fart framåt i den ljusaste av vinterdagar.

Gabrielle Björnstrand