Operadoktor Persson

NY BOK. Opera när den är som bäst har en häpnadsväckande förmåga att intuitivt gestalta komplicerat mänskligt beteende i utsatta situationer, att blottlägga alla slags svagheter och galenskaper i ett allkonstverk som är en sammansmältning av musik, litteratur, teater och bildkonst, men där musiken är det bärande elementet.

Med boken Opera - död, dårar och doktorer rör narkosläkaren Eddie Persson om i den häxkittel av känslor, konflikter, storhet och elände som operor under fyrahundra år erbjuder. Han är utomordentligt välorienterad i operalitteraturen och det är en stor mängd kända och mindre kända verk som han granskar. Vissa operor ur standardrepertoaren är givna i sammanhanget, som Verdis La Traviata, Puccinis La Bohème eller Donizettis Lucia di Lammermoor.

Eddie Persson har en säker smak och en förkärlek för konstnärligt avancerade verk, personliga favoriter uppenbarligen, som han ger mer plats än andra, ofta naturligtvis också därför att de har mer att ge ur medicinsk eller psykiatrisk synvinkel: Modest Musorgskijs Boris Godunov, Richard Strauss Elektra, Alban Bergs Wozzeck och Lulu, Benjamin Brittens Peter Grimes, Sergej Prokofjevs Den brinnande ängeln eller Arnold Schönbergs korta monodrama Erwartung.

Wozzeck fascinerar genom sitt skräckexempel på en läkare. Doktorerna i operorna är mera sällan någon prydnad för kåren. Den medkännande Grenvil i La Traviata är ett undantag.

I några fall nöjer sig inte Eddie Persson med diagnoser. Han föreslår bot, som för den olycklige Boris Godunov:

Nej, vad Boris först och främst behöver är en psykiater som långsiktigt kan bygga upp en behandlingsplan för en patient med svårartad ångest. Det finns numera också en del läkemedel som kan motverka stressyndromets negativa effekter. Boris behöver också en bra advokat så att den psykiatriska behandlingen inte behöver genomföras i Kremls fängelsehålor.

Beträffande den förfärliga Lady Macbeth i Verdis opera tror jag att han är väl optimistisk:

Lady Macbeth kan möjligen räddas av en kombination av kognitiv psykoterapi och medicinering av s k tricykliska antidepressiva och serotoninåterupptagshämmare.

För stackars Florestan i Beethovens Fidelio är det inte bara att komma upp ur fängelsehålan:

Det räcker inte enbart med att befria honom och föra upp honom till ljuset. Flera dagars intensivvård måste bli den första åtgärden, därefter väntar en ganska lång rehabilitering.

Som regel nöjer sig dock Eddie Persson med att beskriva och analysera sakernas desperata tillstånd.

Det är - som man sa förr i tiden - mycket bildande att läsa Eddie Perssons innehållsrika bok. Den som är förtrogen med opera får fascinerande inblickar i medicinens värld och historia och omvänt har den medicinskt bevandrade mycken operakunskap att ta till sig.

I sitt förord ber författaren om ursäkt för att han kan ha en tendens att inte alltid hålla sig till ämnet. Det är i själva verket en god egenskap, när utvikningarna är så intressanta.

Någon gång tillåter sig Eddie Persson en kommentar till dagens sjukvårdssituation.

I ett avsnitt om den kringresande skojaren Dulcamara i Donizettis Kärleksdrycken skriver han:

Ja, Dulcamara försäkrar att han kan tömma ett helt sjukhus på bara några dagar. Detta är en bedrift som endast sjukvårdspolitiker klarar av nu för tiden.

Opera - död, tårar och doktorer är till allt annat också en utmärkt uppslagsbok, eftersom den är försedd med ett alfabetiskt register som man kan använda när man skall njuta av någon opera.

Jag tänker framledes ofta konsultera doktor Persson.

Kjell A Johansson