New Articles

På männens villkor – i hundra år

New Articles Artikeln publicerades

För närvarande är enbart 14 procent av alla professorer i Sverige kvinnor. Samtidigt är drygt 64 procent av alla som avlägger en akademisk examen om minst 120 poäng kvinnor. Detta är siffror som borde tala sitt tydliga språk. Tyvärr är det inte så, eftersom dessa siffror visar upp förhållanden som på ett ungefär har sett likadana ut i trettio år.

Jag har läst fyra nya böcker som tar upp ämnet kvinnliga akademiker under 100 år och de ger alla bilden av en tragisk, återupprepande historia om maktmissbruk och fördomar mot kvinnor, där ett märkligt kringflyttande av gränser och regler ständigt har omgärdat frågan om kvinnors möjligheter att göra akademisk karriär.

Siffrorna ovan är hämtade från antologin Förbjuden frukt på kunskapens träd. Här skriver Cecilia Chrapkowska och Agnes Wold om dagens motstånd mot kvinnliga akademiker och jämför det med motståndet för drygt 100 år sedan, då kvinnor för första gången fick möjlighet att studera vid universitet.



Då försiggick motståndet mot kvinnliga akademiker helt öppet och citat från olika professorer, rektorer och riksdagsmän belyser att det var ett brutalt motstånd. Jag läser bittra kommentarer som Herbert Tingstens "Vi män har tusen knep att hindra en kvinna att komma fram" och förvånas över den rättframma retoriken som är både skrämmande och löjeväckande.

I dag, 100 år senare, är motståndet mot kvinnliga akademiker smygande och segt. Det bottnar i fördomar om att kvinnlig könstillhörighet kopplas ihop med bristande kompetens och är långt mycket svårare att komma åt.

Även om frågan varför – varför har det blivit såhär – kan låta naiv tror jag inte alls att den är onödig. Den frågan var kanske också en av drivkrafterna bakom ekonomihistorikern Ingela Schånbergs bok De dubbla budskapen. Hon skriver om kvinnors bildning och utbildning under 1800- och 1900-talen och fram träder en syn på kvinnan som alltsedan tidigt 1800-tal har präglats av religiösa, romantiska och uttalat biologistiska uppfattningar, och som ger en nyckel till dagens motstånd mot kvinnliga akademiker.

I första hand var det de ogifta kvinnornas försörjningsproblem som under 1800-talet bidrog till framväxten av en offentlig arbetsmarknad för kvinnor och det var som lärare på lägre nivåer man ansåg att kvinnor passade, eftersom yrket innehöll ett visst mått av uppfostran. Det förekom en djupt liggande föreställning om kvinnan som omvårdande – och ett starkt motstånd mot intellektuella kvinnor.



Men det var under denna tid som frågan om kvinnors möjlighet att studera vid universitet väcktes. Motståndet mot kvinnliga akademiker formulerades genom starka tvivel på kvinnans intellektuella förmåga kombinerat med denna fixering vid kvinnans omvårdande egenskaper. I grunden för motståndet låg rädslan för konkurrens. När kvinnor så småningom fick börja läsa vid universitet 1873 berodde det främst på att man behövde kvinnliga läkare och lärare.

Historikern Ellen Fries lade som första kvinna fram en avhandling1883, men det skulle dröja ytterligare 40 år innan kvinnor jämställdes med män i juridiskt och formellt hänseende. Ett av hindren var den lag som omöjliggjorde för kvinnor att få anställning inom offentlighetens högre ämbeten. I avhandlingen Som isolerade öar skriver historikern Hanna Markusson Winkvist om hur detta kom att leda till det märkliga förhållande där utlysta tjänster inte tilldelades någon av de sökande disputerade kvinnorna utan en lägre meriterad manlig sökande.

I takt med att de kvinnliga studenterna stadigt blev fler kom bilden av den kvinnliga studenten att utkristalliseras i två stereotyper: våpet och nuckan. Enligt historikern Lina Carls i avhandlingen Våp eller nucka? var dessa bilder ett sätt för männen att göra kvinnorna ofarliga och att slå vakt om sina egna positioner. Nuckan var en bild som beskrev den akademiskt framgångsrika kvinnan som misslyckad i sin kvinnoroll. Våpet var istället en bild som växte fram genom uppfattningen att kvinnan var för obegåvad för att klara av akademiska studier. Därför antog man att hon studerade för att finna sig en lämplig man.



Att det ansågs problematiskt att vara framgångsrik student och kvinna på samma gång var en något moderniserad variant av 1800-talets fördom om den i grunden obildbara och praktiskt lagda kvinnan. Det var också en variant som skulle komma att finputsas ett par snäpp till innan den nådde fram till dagens samhälle, där motståndet mot kvinnliga akademiker märks genom fenomen som att kvinnor ständigt får mindre forskningsanslag än män och att fler män än kvinnor får prestigefyllda tjänster – trots att det sedan 70-talet är betydligt fler kvinnor än män som studerar vid universitet i Sverige.

Generellt klarar också kvinnor sina studier bättre än män men ändå, skriver Cecilia Chrapkowska och Agnes Wold, kommer det ta 40 till 80 år innan hälften av professorerna i Sverige är kvinnor. Den så kallat meritokratiska princip som ska råda inom universitetsväsendet och som innebär att sådant som familjebakgrund, kön, kontakter och social kompetens inte ska tas i beaktande vid fördelning av anställningar och forskningsmedel, tillämpas bara när det passar.



I dag är de flesta professurer helt skräddarsydda, enligt Cecilia Chrapkowska och Agnes Wold, och ingen tycker att det är konstigt. Ingen man har nånsin uttryckt sin förnedring över att ha tilldelats en skräddarsydd professur. Förnedrande upplevdes det däremot, som alla minns, när Carl Tham ville skräddarsy professurer för kvinnor.

Efter att ha läst fyra rejäla böcker om kvinnliga akademiker genom 100 år, kan jag konstatera att motståndet mot kvinnliga akademiker fortfarande är vid full vigör, även om det i dagens samhällsklimat tar sig andra former än det gjorde för 100 år sedan. Idag är motståndet sällan öppet, men fortfarande är det samma fördom om kvinnors oförmåga och ointresse till högre akademiska studier som cirkulerar och medan åren passerar blir det allt trängre under det osynliga glastaket.







Mia Liinason

kultur@kristianstadsbladet.se

Böckerna i artikeln:

Britt Marie Fridh-Haneson&

Ingegerd Haglund(red):

"Förbjuden frukt på kunskapens träd. Kvinnliga akademiker under 100 år" (Atlantis)

Hanna Markusson Winkvist:

"Som isolerade öar. De lagerkransade kvinnorna och akademin under 1900-talets första hälft"

(Symposion)

Ingela Schånberg:"De dubbla budskapen. Kvinnors utbildning och bildning i Sverige under 1800- och 1900-talen" (Studentlitteratur)

Lina Carls: "Våp eller nucka?

Kvinnors högre studier och genusdiskursen 1930-1970"

(Nordic Academic Press)