New Articles

Svenskarna i terrorns Kongo

New Articles Artikeln publicerades

Bland soldaterna i kung Leopold II:s terrormaskin i Kongo för 100 år sedan var svenskarna den tredje största nationaliteten. Per Erik Tell gräver i en glömd historia.

I höstas avslöjades det att svenska elitsoldater tidigare i år deltagit i strider där minst ett tjugotal människor mist livet.
I Kongo.
Det var inte första gången svenska soldater var i strid i Kongo.
Senast var 1960-61 då belgarna i panik lämnade sin forna koloni och inbördeskriget härjade landet. Då deltog svenska FN-soldater i flera omskrivna strider.
Mindre känt är emellertid att svenska soldater, officerer och underofficerer, fanns i Kongo redan för drygt hundra år sedan, då den belgiske kungen Leopold II personligen förvaltade detta enorma land, åren 1885-1907.
I hans terrormaskin, La Force Publique, var svenskarna den tredje mest representerade nationaliteten och deras uppdrag var att upprätthålla ordningen, se till att skatter drevs in från tredskande byhövdingar och bygga upp en milis och exercera med dom infödda soldaterna. Skildringarna av dom svenska soldaternas "hjältemod" är få, men finns.
Senast i amerikanske journalisten Adam Hochschildts bok Kung Leopolds vålnad som kom på Ordfronts förlag för tre år sedan refereras till en svensk, en viss Svensson:

...enligt en alltjämt levande muntlig tradition i området hade Svensson under förevändningen att det var fråga om att underteckna ett fördrag eller att rekrytera bärare samlat ihop invånarna i en tredskande by och sedan helt sonika öppnat eld…

Denne Svensson hette Knut Jacob Theodor Svensson och föddes 1863. Han tillbringade fem år i Kongo innan han avled, föga soldatmässigt, i dysenteri, då han skulle ha deltagit i en expedition på jakt efter batatelesoldater som gjort myteri.
Tidigare hade Svensson tillbringat en period på en statspost vid Tumbasjön i Ekvatorprovinsen och dansken Harald Jenssen-Tusch skriver i sitt monumentalverk Skandinaverna i Congo, utgiven 1903, så här:
Svenssons tid vid Tumbasjön var en enda räcka av blodiga slag för att tvinga lokalbefolkningen att skaffa matoffi - kautschuk. Enligt hans dagbok miste 527 människor livet under fyra månader. Svensson var tyvärr inte ensam representant för det europeiska övervåldet mot lokalbefolkningen. 600 svenskar deltog mer eller mindre aktivt, eller medvetet, i verksamheten.
En av dom var min egen farmors fasters man, Nils Viktor Andersson, född i Ballingslöv.
Nisse värvade sig till La Force Publique 1905 och efter ett halvår i kolonialskola i Belgien skickades han med Afrikaångaren Anversville till Kongo för tjänstgöring. Efter en tid vid nedre Kongo flyttades han till landets inre delar, till Ekvatorprovinsen.
Det var här i Afrikas verkliga hjärta som också dom värsta scenarierna utspelade sig.
I Bokatola, den lilla statsposten där Nils Viktor Andersson utsågs till polischef, hade dom vita herrarna redan tidigare talat sitt maktspråk.
Några år före Andersson hade stationschefen gått under öknamnet Bajuni - en fonetisk omskrivning av den franska uppmaningen: bas genoux! - knäböj!
Denne man, som i verkligheten var en belgare vid namn Rene de Parmentiers, högg ned alla träd och buskar runt sitt hus för att kunna stå på verandan och skjuta till måls på förbipasserande! Han halshögg kvinnliga fångar som sopat gårdsplanen, om ett enda löv fanns kvar efter arbetet, och han lät hänga upp en man i en palm och steka honom levande genom att elda inunder. Exemplen var många - vid en postering i området hade man dödat sina fångar genom att hälla gummi över deras huvuden och tända på. Det var bolagens omättliga aptit på gummi och elfenben som gav upphov till övervåldet. I Europa ökade efterfrågan på gummi sedan skotten Dunlop hade kommit på det där med gummidäck till cyklar och vagnar!
Bolagens vinster ökade med flera tusen procent.
När gummiträden sinade efter år av rovdrift flydde befolkningen från byarna av rädsla för vad statens soldater skulle göra med dom som inte kunde uppfylla sina gummikvoter.
Soldaterna tilldelades ett visst antal patroner inför ett uppdrag. För varje bortskjuten kula redovisades en avskuren högerhand för befälen. Den svenske missionären Edvard Vilhelm Sjöblom har vittnat om hur soldater formligen tippade avhuggna högerhänder i floden.
Axel Svinhufvud, som sedermera blev brandchef i Stockholm, är en av få som själv skrivit om sina "äventyr" i Kongos djungler. Han var löjtnant i La Force Publique, och passar på att rentvå hela det europeiska officerskollektivet i sin bok I Kongostatens tjänst, som kom ut 1942. Han skriver:

Jag har förut framhållit, att anklagelser för i Kongo begångna grymheter uteslutande berodde på de infödda soldaterna - även i statens tjänst - sin vana trogna efter en strid hemförde någon lem av en stupad fiende. Jag fick detta ytterligare bekräftat under expeditionen. Jag hade nyss emottagit posten från Dungu och satt och läste ett brev från faster Martina, vari hon bl.a. säger: "Det skulle vara roligt att veta, vad du håller på med, när du får mitt brev". Svaret gav sej självt, ty innan jag hade slutat brevet, kom en stark patrull, vars befälhavare, en korpral, lade en hop avhuggna högeröron framför mig för att visa vad han hade gjort. Det är ju klart att allt lemlästande var förbjudet, men det går givetvis ej att på en gång utrota mångtusenåriga sedvänjor.

Vid andra tillfällen berättar Svinhufvud både hur man brukar sin Nordenfeltskanon mot "fienden" och hur man sätter eld på byar i avskräckande syfte. Kongofristaten var dom här åren sinnebilden för statsterrorism.
Den förbjudna spriten flödade under beteckningen "medical comfort", unga kvinnor togs som sexslavar och afrikanerna utnyttjades systematiskt.
Skåningen Edvard Gleerup skriver i boken Tre år i Kongo, utgiven 1887-88:

…särskildt mins jag våra bad, då en massa zanzibariter bildade en halfcirkel omkring oss i vattnet, för att vi ej skulle blifva krokodilernas rof, ett bruk som, ehuru sjelfviskt, är mycket allmänt bland de hvite...

Det ironiska i hela historien var att staten tillkommit för att hindra slaveriets utbredning, bringa civilisation till Afrika och ge alla nationer möjlighet till frihandel. Även unionen Sverige-Norge var med och beslutade när Berlinkongressen i februari 1885 praktiskt taget gav kung Leopold II landet som privat egendom.
Att det blev så många svenska officerer och underofficerer i La Force Publique tillskrivs bland annat den skånske friherren Hans Hugold von Schwerin. Han var i många år fristatens konsul i Norden och han värvade framgångsrikt personal till Leopolds milis, även sedan avslöjanden lett till att den internationella opinionen börjat agera och fördöma hanteringen i Afrika.
Men också den svenske kungen Oscar II, vår nuvarande kungs farfars farfar, fraterniserade intimt med sin belgiske kollega. 1897 reste Leopold till Stockholm och hälsade på Oscar, och besöket återgäldades bland annat med ett svenskt flottbesök i Kongostatens huvudstad, Boma. Nils Viktor Andersson förde ingen dagbok. Dom upplevelser han hade i Afrika läser man bäst i en efterlämnad bild på en tunn och insjunken, närmast genomskinlig, gestalt som stirrar förbi fotografen efter ett tretton månaders studiebesök i Gehenna. Illusioner har förvandlats till cynismer och han är bara några febergrader från hemresan.
I baksidestexten på Axel Svinhufvuds bok skriver förlaget:

Skildringen ger bilden av en plikttrogen svensk officer, en karlakarl, som utan tvekan inför faran blott tänker på att fylla sin plikt. Man gripes av sympati för hans starka personlighet, när han utan stora ord berättar om en gärning, där till och med vardagen var ett hjältedåd…fängslas av berättelserna om mannamod i kulturarbetets tjänst…

Svinhufvud fick svensk guldmedalj för tapperhet i fält av kung Oscar II när han återvände till Sverige.
När Nils Viktor Andersson på sin 70-årsdag intervjuades av Ystadstidningen Aurora kunde han inte påminna sig någon, som han uttryckte det, negermisshandel. Inte i hans distrikt i alla fall.
Det svenska hyckleriet har en lång historia.

Per Erik Tell