Nils-Eric Sandberg

Gemensamma pengar

Nils-Eric Sandberg Artikeln publicerades

Hinc robur et securitas! Det står på våra svenska sedlar! Det sa en av landets främsta euro-skeptiker nyligen under en middagsdebatt. Men det var bara nästan rätt – Riksbanken strök sitt berömda valspråk från sedlarna när inflationen på sjuttiotalet nått 10-procentsnivån.

Några länder som gått med i EMU, och alltså har den gemensamma valutan euro, har hamnat i svårigheter – Grekland, Irland, till en början. Är problemen eurons fel? En slutsats blir då att vi kan vara lyckliga som inte gick med i EMU utan har bevarat vår krona.

Några exempel som den här slutsatsen kan testas mot. Fasten your seatbelts, please!

Grekland har en extremt låg pensionsålder, skakiga skatteintäkter, stora offentliga utgifter, och lever på lån. Irland hade för tre år sedan en köpkraft per invånare som var drygt 97 procent av USA:s, och nästan 20 procent högre än Sveriges. Men nu har landet lånat för mycket.

Och Sverige? Vi har haft en egen valuta. På sjuttiotalet satte vi en egen växelkurs. Politiker och facket utjämnade inkomstskillnaderna med en extremt hög beskattning och höga lönelyft. Följden blev att inflationen steg till drygt 10 procent per år. Spararna förlorade. Med en serie devalveringar sänkte politikerna värdet på kronan med drygt 50 procent åren 1973–1982. Detta innebar att Sverige blev fattigare. För att köpa en viss mängd varor tvangs vi sälja allt mer.

Denna enkla jämförelse visar att en rad olika växelkurssystem och nivåer på räntor och skatter kan förenas med en hög grad av galenskap i den ekonomiska politiken. För galningar är inget främmande.

En myt i debatten säger att ett land vinner på att dess valuta sjunker i värde. Det är fel. Valutafallet gynnar exportföretagen, på mycket kort sikt. I längden förlorar hela landet. En schweizerfranc kostade efter krigsslutet 90 öre. Nu kostar den 7:20. Kronan har alltså tappat nästan 82 procent av sitt värde mot schweizerfrancen. Innebär detta är Sverige är extremt rikt och Schweiz utfattigt?

Nils Lundgren har givetvis rätt i att länder som går ekonomiskt i otakt inte ska ha samma ränta. Detta är grundfelet i EMU. Valutaunionen borde ha begränsats till de länder som har BNP och tillväxttakt på samma nivå.

Ett andra problemet har helt glömts bort i debatten: gemensam valuta innebär gemensam penningpolitik, ränta och kontroll över penningmängden. Och: gemensam penningpolitik kräver i längden gemensam finanspolitik, det vill säga skatter, offentliga utgifter. Om penningpolitik och finanspolitik kommer i konflikt blir följden svåra spänningar. Alltid vinner finanspolitiken.

Nu har alla länder i EMU en gemensam valuta, och därmed en gemensam penningpolitik. Men alla har en egen finanspolitik, och alla är överens om att det ska förbli så. Och därmed kommer systemet, i sitt nuvarande skick, inte att fungera.



Nils-Eric Sandbergär f d ledarskribent i DN och publicist i ekonomiska och filosofiska ämnen.