Hur ska invandrarna få arbete?
G öran Albinsson Bruhner är en ekonom som länge skrev krönikor på Svenska Dagbladets ledarsida. Han är kvick och beläst, en kombination som ofta leder till ovänskap. En konferens om och med muslimer anordnades i Stockholm. Temat var att vi svenskar måste förstå muslimerna. I sitt manus till en krönika skrev Albinsson Bruhner att muslimer här också bör försöka förstå svenskar. Den politiske chefredaktören Mats Svegfors ringde upp Albinsson och sa att ”den här meningen vågar jag inte publicera.” Det var ett gott mått på utrymmet för debatt i svenska media.
Sverige tar nu emot cirka 2000 invandrare i veckan. Men den svenska kulturen tillåter ingen diskussion om invandring. Minsta frågetecken, eller antydan om problem, leder till kritik om rasism. Men statistik och rasism är inte synonyma begrepp. Den dominerande rasisten i idéhistorien var den franske diplomaten Gobineau som på mitten av 1800-talet publicerade en bisarr uppsats om rasernas ojämlikhet. (Ett referat på svenska finns i filosofen Ernst Cassirers bok ”Myten om staten” 1948.)
Enkätundersökningar av bland andra statsvetaren Marie Denker visar att Sverige troligen är världens mest toleranta och invandringsvänliga land.
Men integrationen fungerar illa. En huvudförklaring är att arbetsmarknaden är hårt reglerad med mycket höga ingångslöner; det utestänger personer med svaga språkkunskaper och oklar utbildning.
Andreas Bergh, docent i nationalekonomi i Lund, analyserar frågan i en artikel i senaste numret av Nationalekonomiska föreningens tidskrift Ekonomisk debatt nr 4:2014. Han finner att Sverige i en internationell jämförelse vad gäller arbetslöshet bland utlandsfödda ligger på plats 29 av 30. Bergh pekar på två huvudförklaringar: arbetsmarknadsregleringen och de generösa bidragen. Länder med stränga kollektivavtal har relativt hög arbetslöshet bland utlandsfödda; generösare bidragssystem är också korrelerade med hög arbetslöshet. De ger en extrem marginaleffekt; man måste räkna samman den effekt som bidragsbortfall och marginalskatt har på skillnaden mellan bidrag och arbetsinkomst.
Alla partier accepterar LO:s makt över arbetsmarknaden via kollektivavtalen. Men det finns kanske en lösning i analyser av rättighetsbegrepp och rättighetsteori som jag utvecklat i ett par böcker. Marknaden arbetar med kontrakt mellan olika aktörer. Kontraktet är marknadens juridiska grundinstrument. Vad vi behöver är en grundlagsfäst individuell kontraktsrätt som säger att individen A ska ha rätt att ingå kontrakt med företaget B oberoende av vilka avtal företaget ingått med organisationen C.
Med en sådan kontraktsrätt kan invandrare fritt ingå avtal med företag, och få större chans till arbete. Invandrarna och ekonomin vinner. Facket förlorar något. Vad är viktigast?
