Annons

72 outhärdliga minuter

Filmen om Utøya-attentatet väckte starka känslor när den premiärvisades på filmfestivalen i Berlin. ”Utøya 22 juli” är en studie i skickligt filmskapande – ett ambitiöst försök att återskapa det obegripliga.
Publicerad 11 maj 2018
Detta är en recension i Kristianstadsbladet. En recension är en kritikers bedömning av ett konstnärligt verk.
I ”Utøya 22 juli” ställs huvudpersonen Kaja (Andrea Berntzen) inför omöjliga val när en man i polisuniform attackerar ungdomarna på AUP:s sommarläger.
I ”Utøya 22 juli” ställs huvudpersonen Kaja (Andrea Berntzen) inför omöjliga val när en man i polisuniform attackerar ungdomarna på AUP:s sommarläger.Foto: Nordisk Film

Efter sju år av medierapportering kring Utøya-massakern reagerar jag fortfarande med fasa på siffrorna. 560 unga människor som flydde för sina liv, 69 döda, de flesta mellan 14 och 20 år. Samtidigt är det svårt att ta till sig verkligheten bakom statistiken. Hur ska någon som inte var där kunna förstå hur det var?

I ”Utøya 22 juli” använder regissör Erik Poppe (”Hawaii, Oslo”, ”Kungens val”) en annan siffra – kanske ännu mer ohygglig – för att förflytta publiken till kaoset på Utøya. 72 minuter. Så lång tid förflöt mellan att gärningsmannen tog sig iland på den lilla ön, tills att han greps av polis. 72 minuter då vettskrämda tonåringar försökte hålla sig vid liv i vad många av dem trodde var en statskupp – mannen som sköt bar ju polisuniform.

Annons

Och det är dessa 72 minuter, i sin helhet, som utgör kärnan i filmen. Vi får följa 18-åriga Kaja (en fiktiv person, spelad av Andrea Berntzen) från det första skottet till det sista, genom misstro, panik och sorg.

Filmen inleds med övervakningsbilder från attentatet i Oslos regeringskvarter (där ytterligare åtta människor mördades), för att raskt förflyttas till AUF:s sommarläger, där brådmogna politikerämnet Kaja skäller på sin lillasyster Emilie för att hon har skräpat ner på tältplatsen. Överallt ringer mobiltelefoner, när oroliga föräldrar vill prata med sina barn om Osloattacken. ”Jag hoppas att det inte är muslimer som har gjort det – det kommer att bli ett helvete”, suckar Kajas kompis Issa.

Så börjar skjutandet, höga knallar som studsar mellan de glesa träden på ön, och Kaja ställs inför en rad omöjliga val. Ska hon gömma sig eller springa? Leta efter sin syster eller krypa ihop med en främling i en klippskreva? Försöka simma till fastlandet eller hoppas på att bli räddad av en båt?

I realtid, i en enda tagning och med handhållen kamera skildrar Poppe attacken helt och hållet ut ungdomarnas perspektiv (gärningsmannen syns bara under bråkdelen av en sekund, som en uniformerad skugga i fjärran – hans namn nämns inte i eftertexterna). Här finns en nerv som håller hela vägen genom de outhärdliga 72 minuterna. Allt är så rasande välgjort, från skådespelarinsatserna till kameraarbetet.

Men det är också – ironiskt nog – filmens hantverksskicklighet som gör att den inte når riktigt hela vägen fram. Alltför ofta kommer jag på mig själv med att tänka ”det här är så himla bra gjort”. Så blir filmen ett bevis på att vissa saker inte kan fångas på film. Det kanske vi ska vara tacksamma för.

Film

Utøya 22 juli

Genre: Drama

I rollerna: Andrea Berntzen, Elli Rhiannon Müller Osborne, Aleksander Holmen med flera

Regi: Erik Poppe

Speltid: 1 timme 33 minuter

Censur: 15 år

Karin Svensson/TT
Annons
Annons
Annons
Annons