Äkta män får på pälsen

Nöje Artikeln publicerades

Inte nu, älskling. Fars av Ray Cooney och John Chapman.
Medverkande: Thomas Petersson, Fredrik Dolk, Anette Bjärlestam, Siw Carlsson, Dan Bratt, Britt Andersson, Annika Andersson, Josefina Ohlsson, Jojje Jönsson.
Regi: Anders Albien.
Spelas på Slagthuset i Malmö 5/1-10/2.

Bedragna fruar som trängtar efter dyra pälsverk och kärlek, och äkta män som får rejält på pälsen i en konfektionsffär i Halmstad på 1970-talet, utgör ingredienserna i Ray Cooneys fars på Slagthuset i Malmö. En fars där Thomas Peterssons yviga kroppsspråk och breda halländska dialekt utgör navet i handlingen.
Hans figur, den opålitlige körsnären Richard Broberg, söker gärna efter nya kärleksäventyr med damer med höga driftskostnader, och här blir Petersson en lika skrattretande figur som de andra han lyckliggjort Malmö med – Bäddat för sex (1998) och Semetersabotören (1999).
Denna genuina förväxlingsfars med missförstånd eskalerar i en till slut omöjlig lögnhärva utan ljus i tunneln. Det sägs att man blir svart om tungan om man ofta ljuger, så i ärlighetens namn borde de flesta här inblandade vara svarta som sot i gommen. Men samtidigt är det smått mästerligt att de kan hålla tråden löpande i det halsbrytande tempot.

thomas peterssons såphale affärsidkare har för avsikt att förföra stans pizzakung, Tony Rinaldos (Dan Bratt) hustru Victoria (Britt Andersson) med en minkpäls till ett pris av 5 000 kronor. Fast i själva verket är den värd 45 000 kronor mer.
Men Petersson knusslar inte för en herdestund med denna skönhet, som vet sitt värde.
Däremot drar hennes man öronen åt sig inför den billiga köpesumman, och då Petersson tror att affären håller på att gå i stöpet försöker han negligera pälsverket som ett fuskverk, knappt värt tusenlappen.
Topp! säger pizzakungen, som gjort sitt livs klipp medan hans, i en garderob gömda, hustru går i taket.
Blåst på päls, och dessutom sportbil, strippar hon på körsnärens affärsbalkong, och släpper iväg sina intimaste plagg på förbipasserande bussar och husets flaggstång – och sedan blir ingenting sig likt i denna stillsamma pälsaffär.
Rörigt? Ja, det är inte förnamnet till detta avstamp för alla ideliga nya vändningar, där ett förfluget ord hakar fast i en ny nödlögn som följer orsdspråket ”katten på råttan, råttan på repet” – och så vidare, i en situationskomik på allra högsta varvtal.

i denna karusell blommar även andra aktörer ut under publikens värmande skrattkaskader. Speciellt då Thomas Peterssons trogne kompanjon, den grå, oansenlige Bo-Arne Bruhn (Fredrik Dolk), vilken under resans gång förvandlas från en ytterst plikttrogen person till en extremt frustrerad, listig räv som tvingas täcka upp för sin chefs ideliga eskapader.
Inte blir det lättare när dennes fru, Viveka (Anette Bjärlestam), oväntat kommer hem från en italienresa och finner i affärens garderob Rinaldos enbart pälsklädda fru – och även hans sekreterare Janet (Josefina Ohlsson) i den andra garderoben – omgjord till en komplett, välfylld bar. Även hon för övrigt ”bar”, frånsett ett pälsverk.
Resten går knappast att beskriva utan ska upplevas, och då möter man även den vimsiga överstinnan Wingstjerna (Siw Carlsson). Här utvecklar hon ett sublimt komedispel, så fjärran från sina utfläkta käringar i Stefan & Kristers farser.
I denna hiskeliga röra, med mycket spring i dörrar och garderober, har regissören Anders Albien lyckats att med briljans hålla hög styrfart utan att navigera in på onödiga, plumpigheter.
Där Thomas Petersson utgör motorn med sin gnälliga halländska och förmåga att vänta in replikerna, vilket ger de stora skratten.
Till jättesuccén bidrar i högsta grad Fredrik Dolk om oumbärligt kugghjul, där grova utspel och finlir varvas med svett och energi.
Kontentan till farsens utlopp är att ”den som gräver en grop åt andra faller oftast själv däri”. Men denna fars ”grävare” är inte hälften å andfådda som publiken, ständigt utsatta för oberäkneliga skrattattacker.
CHRISTER NILSSON