Arbetslös ironiker växer upp

Hur som helst umgås syster och bror helst med varandra och har sin egen lilla jargong, som effektivt utesluter alla andra människor från deras elitistiska bubbla.

Sophia har extremt många högskolepoäng men ingen arbetslivserfarenhet. I filmens inledning misslyckas hon med att få anställning på universitetet där hon precis har doktorerat. Hon bor på brorsans gästsoffa och egentligen har väl inget i Sophias liv gått riktigt som det borde, men den stora krisen infinner sig först när brorsan blir kär. I Sophias abortläkare dessutom.

Ibland kan det vara skönt att sjunka in i en liksom anspråkslös men ändå sevärd film. Det här är en sådan. Den är inte tillräckligt kul för att klassas som en komedi och inte dramatisk nog för att vara ett renodlat drama. I stället slingrar den sig fram i en lågmäld mitt emellan-terräng, som visserligen är full av de klyschor som brukar dyka upp i filmer om struliga 30-nånting-tjejer (partyknark, bebiskonflikt, tokiga dejter) men som ändå känns ganska charmig.

Det är mycket tack vare Anne-Élisabeth Bossé i huvudrollen. Hon har en fulsnygg stil som känns skönt befriande och det är också härligt att lyssna på hennes kanadensiska franska. Dessutom är filmen väldigt stilig, regissören Monia Chokri, som har spelat i flera av landsmannen Xavier Dolans ("Hjärtslag", "Laurence Anyways") filmer verkar ha inspirerats av hans visuellt starka stil och öser på med snygga scener, miljöer, scenografier och kostymer.

Någon borde ha klippt ned filmen med sisådär 20 minuter men tack vare en fin känsla för livskris och melankoli i olika nyanser så blir "Jag och min bror" en mysig film att titta på, där man kan roa sig med att fundera över exakt hur synd det egentligen är om den lätt narcissistiska hjältinnan. (TT)