Aretha – tidlös kraftkälla av soul

Under två kvällar, 1972, i en kalifornisk baptistkyrka spelade drottningen av soul in tidernas bäst säljande gospelalbum. Uppenbarelsen, när det filmade materialet släpps snart 50 år senare, är nästan inte av denna värld.

Publicerad 23 augusti 2019

Detta är en recension i Kristianstadsbladet. En recension är en kritikers bedömning av ett konstnärligt verk.

Aretha Franklin 1972. Tidlös, magisk gospel & soul.Foto: Nonstop entertainment

Aretha Franklin var redan drottningen av soul. Men hon drömde större. Diana Ross fick göra ”Lady Sings the Blues”, Barbra Streisand var ”Funny Girl” – så varför inte? Aretha drömde om film – och Sydney Pollack, som redan var en Oscarsnominerad regissör, hade sitt team på plats när två konsertkvällar i en baptistkyrka i Watts, Los Angeles skulle dokumenteras.

Bandet rullade. Aretha Franklin spelade in tidernas bäst säljande gospelalbum. Men filmtekniken var inte hundra, det gick inte att synka ljud med bild. När skadan var skedd skenade kostnaderna. Många var oense, rättighetsdiskussionerna körde fast. Det skulle dröja till vår digitala tid innan restaureringsarbetet kunde fortsätta.

Annons

Aretha Franklin, som gick bort sommaren 2018, hann se det färdiga resultatet. Hon gillade, producenten Alan Elliott fick dödsboets godkännande att boka premiärdatum.

”Amazing Grace” är ingen stor film. Var kanske inte väntat. Tidens tand, ryckiga klipp, ofokuserat berättande kastar oss istället rakt in i det som är momentet – när Reverend James Cleveland har kallat till ett väckelsemöte som ska skaka liv i kyrkrummet. Någonstans i vimlet syns en ung Mick Jagger. Rolling Stones frontman – en av många som gör stora ögon, sjunger med, dansar vilt. Lyfter armarna mot skyn. Bugar inför souldrottningen. Gospeldrottningen: Aretha Franklin på den kommersiella, och konstnärliga, toppen av sin karriär.

47 år senare. Ett år efter sin död är Aretha fortfarande den sortens kraftkälla.

Vi pratar om film, och det har gjorts bättre konsertfilmer. ”The Last Waltz” (The Band), förstås. ”Stop Making Sense” (Talking Heads), visst. Men låt oss stanna vid väsentligheter: Den musikaliska upplevelsen, och jag lovar – det spelar ingen roll om metal, hip hop, rockabilly eller gospel är den vanliga likören i din bägare.

Aretha Franklin, den rösten. Inte längre av denna värld, överjordisk redan då. ”Climbing higher mountains” sjunger hon, och vi följer med till en annan plats.