"I rymden finns inga känslor" handlar om Simon som har asperger. Men också om hans bror Sam som är den ende som kan prata med Simon när han har satt sig i tunnan. Det är bara det att Sams flickvän Frida inte är lika förtjust i tanken på att leva ihop med Simon. Särskilt inte när han rycker upp dörren till toaletten 07.05 på morgonen, bara för att det är hans tur enligt schemat.

Plötsligt ställs Sam inför ett omöjligt val mellan Frida och Simon.

Den här filmen är så svensk den kan bli. Ett problem tas upp på ett skämtsamt men ändå allvarligt sätt. Publiken förstår att människor i den här situationen – de har det lite knepigt. Men självklart finns det en lösning i filmen, för om människor bara tycker tillräckligt mycket om varandra går alla problem att överbrygga.

Det blir helt enkelt lite för pedagogiskt.

Bill Skarsgård gör en hygglig insats som Simon. Det är en ganska stelbent karaktär och yngste brodern i skådespelarfamiljen gör ingen outplånlig insats, men Simon är ändå trovärdig. Det är snarare Martin Wallström, som storebror Sam, som drar det tunga lasset. Hans kärlek och lojalitet för Simon är rörande, samtidigt som det är lätt att förstå hans frustration över att inte kunna leva sitt liv som han vill.

Filmen är full av fina detaljer, som den metafiktion som uppstår när Simon vill iscensätta en romantisk komedi för broderns skull. Också scenografin är träffsäker, som ett färgstarkt koncentrat av Sverige.

Ändå vet jag inte i vilken utsträckning "I rymden finns det inga känslor" är en korrekt beskrivning av hur det är att leva med asperger. Eller om den bara spär på myterna om problematiken. Och filmens lyckliga slut bidrar tyvärr inte till att göra historien övertygande.

Speltid: 1 tim 25 min. Censur: 7 år. Visas på: Kosmorama Kristianstad, Filmpalatset Bromölla, Parkbiografen Hässleholm, BioBorgen Osby.