Mitt i filmen "Svinalängorna" finns ett par nyckelscener hos den finska familj som har flyttat till svenska Ystad för att jobba och fixa ett bra liv. Julgranen svajar allt mer när pappa skall ordna julgransbelysningen och till slut ingriper mamma, brottar ner maken under barnens undrande och sorgsna blickar.

Hon försvarar julgranen medan han allt mer berusad hamnar i apati och kastas ut ur hemmet av frun.

I en annan scen bestraffar pappan sin lilla dotter som definitivt inte har ansvar för vad som skett. Men mamman försvarar inte dottern, hon sitter bara helt stilla, låter det ske.



Vem har den stora skulden? Mamman eller pappan till den olyckliga barndom som orsakas av alkoholism, fattigdom och usel status som finska invandrare? Den frågan ställs indirekt i "Svinalängorna", aktrisen Pernilla Augusts regidebut som under söndagen hade sin världspremiär vid den 67:e internationella filmfestivalen i Venedig, världens äldsta filmfestival.

Filmen imponerar med sin konsekventa, intrikata regi och starka skådespeleri med Noomi Rapace (känd för rollen som Lisbeth Salander i Millennium-filmerna) i huvudrollen som den vuxna Leena med make och barn, hon som aldrig berättat om sin tuffa barndom.



Men plötsligt ringer telefonen i filmens början, från Ystads lasarett dit Leenas egen mamma kommit, akut sjuk. Leenas man och barn hade ingen aning om att svär- och mormodern fanns i livet. Filmen blir en resa tillbaka till den barndom som Leena har förträngt för att undvika sin stora sorg, att ha blivit det osynliga barnet, det som ingen ser. Synlig blir hon genom att vara riktigt duktig i idrott, och som pappas och mammas vuxna barn, den som städar och fixar i ordning.



Filmen, fritt efter Susanna Alakoskis roman, fortsätter efter bokens slut med tillbakablickar mellan den vuxna kvinnans liv med lyckligt familjeliv och barndomen i Ystad där flickan som det osynlig barnet vill vara alla till lags för att klara sig.

Noomi Rapace spelar sin Leena med integritet och stark energi under ytan, den unga Tehilla Blad är briljant i sin rolltolkning av skolflickan Leena, hon som har stenkoll på allt och som inte litar på någon.

"Svinalängorna" är trofast boken samtidigt som den utvecklar temat om barndomens betydelse for den vuxna individen.



Filmen har en sällsam intensitet, ett kraftfullt foto och bildspråk, bra musik av Magnus Jarlbo och konsekvent regi som skapar en genuin känsla av levande liv ur en kvinnlig synvinkel, med trauma av underklass. En lokal berättelse från Ystad som blir universell och existentiell, en svensk film att vara stolt över.

Det enda jag saknar från boken är den finska invandraridentiteten, den finns enbart i språket. Finland är det land från vilket det kommit flesta invandrare till Sverige, invandrarskapet var en stigmatisering som inte finns med i filmen.