Parneviks breda artisteri

I inledningen kollar Bosse Parnevik av publiken, mest för att få bekräftat att det är som det brukar vara: majoritet av åldrar över 65. Bra är kanske det, för så värst mycket yngre bör man nog inte vara om man vill känna igen flertalet av dem han imiterat.



Efter en uppvärmande allsång, som handlar om hur urbota tråkigt och löjligt det är att sjunga allsång, drar han igång den retrospektiva resan, med avstamp i barndomen. Talfel, närmare bestämt stamning, anger han som en faktor som ledde in på imiterandets bana. Snart nog upptäckte han "gubbarna inombords" och så var det kört.

Bosse Parnevik berättar från scenen, med inflikade snuttar av imitationer i varierande längd och släpper med jämna mellanrum in de filmade avsnitt som sammantaget står för huvuddelen, tillika det bästa, av föreställningens faktiska innehåll.

I de på filmduken projicerade återblickarna framgår tydligt hans artisteris stora djup och bredd. Många av hans gestaltade "offer" fladdrar förbi i snabbaste laget, men vissa tillåts blomma ut på nytt. Av de särskilt värda att åter se och minnas, kan nämnas Olof Palme, Povel Ramel, Ingvar Carlsson, Sven-Bertil Taube och Ingemar Johansson.



Dessa gjorde Parnevik, och gör fortfarande, med säker känsla i fångandet såväl av rösterna som av personligheterna bakom. Mer kärleksfulla än bländande blir några av de ingående live-framträdandena, bland annat det förställande en åldersstigen Jerry Williams.

Innan Bosse Parnevik dompterar publiken till en avslutande allsång, inkluderande stående ovationer och hyllningar, bjuds vi på en fin, avspänd filmstund med honom själv omgiven av tio barnbarn.