Wilmers vinterrock värmde

Vilka ska vi ha på scen, då? Hmm... Ärkeskåningar som Timbuktu och Mikael Wiehe har redan betats av under eftermiddagens invigning. Så klart: Wilmer X! Min ena hjärnhalva säger "har det inte hänt mer i Malmös musikliv?", den andra säger "alright!"

Så dyker de upp, som om fem år var fem minuter. Nisse Hellberg, med julstjärnor på sin röda jeansjacka, Jalle Lorensson med sitt munspel och sina publikpåjagande gester. Thomas Holst som gungar lite extra med basen, kanske för att hålla värmen, och så inhyrda stenansiktet Janne Lindén på sologitarr.

Det är en omöjlig spelning, förstås, nollgradigt och med massor av extra gitarrstämningar och värmanden av blåfrusna fingrar. Och kanske är det just därför det slutar i triumf.

Men det tar också ett tag att få upp ångan. "Den fria världen" är introt, både ringrostigt och rimfrostigt. Ljudet påminner om en enorm transistorradio, tunt och utan botten.

Fråga mig inte hur många som är på Posthusplatsen men det är tusentals Och även om snittåldern är hög och jag inte ser de där bandyportföljerna med termosar och fickpluntor som jag fruktat, så tyder inget på att intresset för Wilmer tynat.

Kommande låtkatalog ska förklara varför. "Teknikens under", "Om en hund mådde så här", "För dum för pop", "Jag flippar ut."

Få band har så många anslående vardagsskildringar för den trulige individualisten, som vill gå sin egen väg och kommentera omvärlden med lagom anti-intellektuell ironi. Ja, och snygga gitarrhookar och sjung-med-inbjudande refränger, förstås.

Höjdpunkten är "Möt mej i din djungel" med coolt bluesintro, följt av den countrypoppiga "Jag är bara lycklig när jag dricker".

Så kommer snön. Wilmer hamrar ut rock'n'rollrökare som "Primitiv" och storslagna ballader som "Vem får nu se alla tårar" i yrande snö, och det är något helt annat än Carolas fläktmaskin, om ni förstår. Snarare än att längta till den varma logen verkar wilmrarna tända till lite extra.

– Inte så ofta det snöar på gig, reflekterar basisten Thomas Holst.

– Nä, säger Nisse. I like it. It's only rock'n'roll!

Det slutar som det alltid gör, med en lössläppt, rockabillybultande "Kör dig död", ett varningens finger för individbaserad transport. Nä, tacka vet jag kollektivtrafik.

Positivt/negativt:

+ Jag var där-faktorn

Minusgrader, snöfall och Wilmer gör sin första spelning på fem år för att inviga Malmös tunnelbana. Det här ska barnbarnen få höra.

- Var är festen?

Varför är det inte mer party, varför så svårt med glada miner, Wilmer?