Man blir inte trött

Det är snart fyra år sedan premiären, men till skillnad från mycket av det som den då, även av undertecknad, hyllade monologen handlar om, har "Man är trött" åldrats med uppenbar värdighet och i största välbehag.


Den imponerande gemytliga avspänningen i uruppförandet har, hur omöjligt det än kan verka, lyckats hitta till ett ännu större lugn för den starkt personliga kontakt till publiken, som är Birgitta Lowéns unika signum.

Lugnet blir till en i den vardagliga myllan fast förankrad plattform – milsvid från många komikers allt för bombastiska överansträngningar – från vilken hon med minimala men ytterst verksamma medel lyckas håva in den ena fullpoängaren efter den andra.

Tonläget och tilltalet är jämförbart med en besökande grannes lite bekymrade behov av att prata av sig lite. Den liknelsen punkteras dock snabbt och skoningslöst av det sannolikt omöjliga i att uppbringa en granne med så finurlig och flödande humor som Lowéns.


Ämnena hon så lättsamt svingar sig med är egentligen ganska tunga och sorgliga: äktenskaplig tristess, cementerade könsroller och beklämmande schabloner av hur livet "ska" levas. Tog man henne på allvar, förutsatt total avsaknad av humor, kunde man lämnat föreställningen viss om att hon predikat om det meningslösa i alla emancipatoriska strävanden, om att livet slutar vid 40 och att tiden dessförinnan är fylld av inbillad lycka och fåfäng framtidstro.

Som tur är, tack och lov, blir man inte det minsta trött av de i sig tröttande, men alltid kärleksfulla, bilder som Lowén med så lätt hand manar fram. Tvärtom, blir de till en injektion med välgörande bieffekt av ständigt återkommande skrattsalvor. En effekt som, för den som vill och orkar, även kan leda till intressanta reflektioner kring det egna livets värdeladdning.