Uppmaning: våga dig ut

I den varningen hittade de, med hjälp av lekfullt busiga själar och fingrar, titelns ord som förvandlar varningen till en uppmaning: för att överhuvudtaget kunna komma ut i – och till – livet, måste man våga sig ut, trots alla risker och möjliga hinder.


Uppmaningen får i sin tur en tematisk verkan, på så vis att såväl sångernas texter som dialogerna och snacket där emellan, präglas av lust, nyfikenhet och – om man så vill – kampvilja. Många av texterna har Ulla-Carin Nyquist som finurlig upphovskvinna, såväl de egna – titellåten och ett par till - som översättningar av allt från Lennon/McCartney till Frank Zappa.

En cello och två röster är vad de själva kallar ett perfekt upplägg. Sant nog, givet de rösterna och den cellon! Den senare får av Gertrud Stenung en behandling som vore den allt från krympt men ack så välljudande kontrabas, till en hel liten orkester, stundtals avlösta av slaptorterad elbas eller försiktigt kompande gitarr.


Det täta, långa samarbetet har tveklöst stor del i den säkerhet och avspänning som präglar framförandet, men detta till trots slås man av hur de lyckas förmedla det mesta med genuin glöd och lust, som om det gällde vad det också gäller: livet.

En av kvällens många höjdpunkter var "Ängeln i rummet" där Lise Hummel fångade Eva Dahlgrens innerlighet och känsligt personliga frasering utan minsta försök till imitation, uppbackad av Stenungs geniala utsmyckningar över tryggt energigivande basgångar, med sköna glissandon och luftiga ackord.

Det blir säkert minst tio år till, synd vore det annars.