Feel Good med undertoner

På samma sätt fortsätter Catherine Keener att vara en portalfigur för Nicole Holofcener. Regissören som säkert har tjänat merparten av sitt uppehälle på enstaka avsnitt till ”Sex & the City”, ”Six Feet Under” och ”Gilmore Girls” har också varit en pålitlig berättare inom den amerikanska independentfilmen sedan mitten av 1990-talet – och hela tiden, från ”Walking and Talking” (1996) till nu aktuella ”Please Give” – med Catherine Keener i bärande roller.

Deras karriärer har löpt parallellt och Keener har aldrig backat från Holofceners lågbudgetfilmer trots att den egna karriären peakat med ”Capote”, ”Into the Wild” och ”I huvudet på John Malkovich”.

I ”Please Give” (SF 8/6) är Keener pulsen i Holofceners välkomponerade ensemble. Cathy (Keener) lever ett privilegierat liv på Manhattan tillsammans med Alex (Oliver Platt). De styckar upp dödsbon för en billig peng och säljer sedan vintagemöbler till överpris i butiken på tionde avenyn. Helt okej för Alex, men jobbigt för Cathy som dövar sitt dåliga samvete med att droppa sedlar till den hemlöse mannen på gatan istället för att köpa designerjeans till tonårsdottern.

Vägg i vägg, i lägenheten som Cathy och Alex också äger, bor en odräglig gammal tant som sköts om av sin ena dotterdotter (Rebecca Hall) och ignoreras totalt av sin andra (Amanda Peet). Det utbyts pliktskyldiga artigheter mellan grannar och oväntade relationer uppstår.

Slumpartade eller inte?

Livet bara händer och på något märkligt vis blir en sur 91-årig tant navet i Holofceners berättelse om vänskap, kärlek, otrohet, uppbrott, nystart – och mer eller mindre tvivelaktiga affärsuppgörelser. ”Please Give” är feel good-film i independentkostym: otvungen, rolig, melankolisk. En skön vardagsbetraktelse – lättsam, men inte utan undertoner.

Fler måsten på nyhetshyllan? Visst, ovanligt många ... som kanadensiska underbandet Xavier Dolans dubbel ”Hjärtslag” och ”Jag dödade min mamma” (båda Pan Vision 8/6), franska Oscarskandidaten ”Om gudar och människor” (Sandrew Metronome), Jeff Goldblum i Paul Schraders efterkrigspsykos ”Adam Resurrected” (Sandrew Metronome 8/6) och – förstås – ”King’s Speech” (SF 8/6).

Till sist, och i en klass för sig: ”Medan åren går” (SF), det senaste bidraget från samtidens främste skildrare av brittisk vardag. Att Mike Leigh kan säga så mycket bara genom att låta det alldeles vanliga familjelivet ha sin gång är stort, på gränsen till mirakulöst.