Hej då, The Ark! Hello metalcore!

För medan danska Raunchy härjar tillsammans med amerikanska August Burns Red i ena ringhörnan (Chiliscenen), sjunger landsmännen i Plain White T's om blommor och andra fina saker i den andra (Fiestascenen).

Avståndet mellan de där två ringhörnen är väl ett par två, tre hundra meter fågelvägen. Men alldeles astronomiskt rent musikaliskt. Samtidigt går festivalsgeneralen Micke Fredholm omkring på Markan som en vanlig man, förlåt festivalsbesökare, och hans eviga mantra ekar mellan scenerna – ”Bredd och något för alla”.

Just rytandet, härjandet och metalgnisslandet känns ändå som ett litet nytänk. Något av en smärre nymodighet för årets Siesta.

I skrivande stund har inte The Ark-fantasterna och Ola Salo-imitatörerna krupit fram ur sina campingtält ännu, men de kommer. ”Calleth you, Commeth I”, liksom.

De kommer att ha kravlat sig fram till kanten av största scenen strax före midnatt för att säga farväl till den svenska glamrockens stoltaste och starkaste fanbärare.

Den svenska musikkartan blir en rejäl färgklick blekare, men ekot av Arkens efterlämnade låtskatter lär dröja kvar över festivalsområdet långt efter midnatt.

Hur det var, hur det lät, hur det såg ut – läs Johan Perssons recension och se Annica Jönssons bildspel på kristianstadsbladet.se från början på slutet för Ola Salo och hans vapendragare.

Annars är det mesta sig likt. Hässleholmsfesten har etablerat sig som en alldeles lagom förstagångsfestival för skånska rockkids. Medelåldern är låg och årets mode givet – jeansshorts. Ju kortare desto koolare. Eller bara kallare?