I de blodiga spåren efter Danny Greene

Danny Greene hade härjat på Clevelands bakgator, tagit fajter med de italienska gängen redan som grabb och vuxit sig till en urstark hamnarbetare – som så småningom, med järnvilja och livet som insats, klivit till en första maktposition inom fackföreningsrörelsen. Men Greene var inte bara den orädde arbetargrabben med stort rättvisepatos, han förblev våldsverkaren och hans metoder ledde oundvikligen till samröre med olika maffiafamiljer. Han vann deras respekt, men markerade hela tiden att ingen – verkligen ingen – kunde tala om för Danny Greene vad Danny Greene borde göra.

Och på den vägen stannade Greene, fram till sommaren -76 när han på allvar satte sitt sista, nionde liv på spel.

Jonathan Hensleigh (regi) har mycket action på sitt samvete, framförallt manus till fantasterier som ”Armageddon”, ”Die Hard – hämningslöst”, ”The Punisher” och ”Jumanji”. Är han mannen att bygga film på faktiska händelser, kan han ta den närmast overkliga storyn om riktiga människor, av kött och blod, till en rimlig nivå? Kan han få oss att förstå Danny Greene och mekanismerna bakom hans brutala gärning?

Delvis ja, men inte fullt ut. ”Kill the Irishman” (Sandrew Metronome) tar inte vara på hela potentialen. Hensleighs film tenderar att gå på rutin, att emellanåt kännas som en traditionell maffiarulle. Vi kommer aldrig riktigt nära den keltiske krigaren, inte närmare än själva utanpåverket. Vi får aldrig veta vem han var under uppväxtåren, vad som formade honom. Eller, för den delen, vilken roll han spelade i sin egen familjs liv.

Samtidigt är det en fascinerande, explosiv historia som växer fram. Ett actiondokument där Hensleigh balanserar farligt nära gränsen till att lura på oss sympatier för en brottskarriär. Greene stod upp mot maffian, ja, och blev själva orsaken till att syndikat över hela Amerika kollapsade. Men han var själv maffia, fullt ut – utan betänkligheter.

Alltså blir ”Kill the Irishman” en delvis bortslarvad story, som till slut ändå är ganska effektiv filmunderhållning genom skådespelet. Ray Stevenson (”Thor”, ”Rome”, ”The Book of Eli”) är klinisk som Greene, Vincent D’Onofrio briljant som anförvanten John Nardi, Christopher Walken ... tja, väldigt mycket Walken i sin porträttering av lånehajen Shondor Birns.

Annat att hålla kolla på den närmaste tiden, eller mer specifikt den sjunde september när flera måsten radas upp bland nyheterna: Främst en trippel från distributören Tri Art – ”Norwegian Wood” efter Haruki Murakamis roman, grekiska ”Attenberg” och ”Spring Lola”-favoriten Tom Tykwers romantiska triangeldrama ”Tre”.

Men också mer Takeshi Kitano-action i ”Outrage” (Sandrew Metronome) och Stellan Skargsgård i norska mastodonten ”Flykten från Bastöy” (Atlantic).

Välkommen till hyrfilmshösten.