Gustafsson fegar inte

Istället blir det storstilad show med ögonlyx, dansare, orkester och medspelare, där framför allt Åsa Fång glänser i rollen som Gustafssons fru. Av bara farten gör han oss alla en tjänst genom att ha fått Amiralen i Malmö renoverad.

Anslaget ger sken av ett "hemma hos", på kvällen efter showen. Vilket bland annat föranleder Gustafsson att börja med slutet. Men det är ett anslag som snart slarvas bort, om än avlöst av en kavalkad man inte precis kan klaga på.

Brandchefen Greger sjunger Elvis och tafsar på brandmän; göteborgaren Weiron i ottan kommer ångande i sin gaffeltruck (!) och sjunger "Livet är en fest"; Tony Rickardsson brakar in på sin speedwayhoj (!!) och möter enormt jubel med sin monolog som egentligen, får vi veta, är struken ur showen. Vilket inte gör honom det minsta bitter, nej då.

Figurgalleriet kryddas, speciellt för Malmöpubliken, med några skåningar; Ernst-Hugo Järegård, Sten Broman, Peps Persson med en pipa så stor att den anländer en halv minut i förväg.

Humorn är inget fegislir. Trots att satsningen kräver mängder av mainstreampublik har Robert Gustafsson inte gjort ett dugg avkall på sin ofta ganska grova och plumpa humor. Man skrattar allt som oftast på ren chockverkan, och tittar häpet på sina grannar. Som häpet tittar tillbaks.

Här finns åtminstone ett riktigt mästarprov: Bo Jansson, den knarrige och rätt äcklige gamle gubben. Hans scen går från stereotypiskt skämtande om fysisk skröplighet ("jag svimmar nästan när jag kliver upp på badrumsvågen. Luften är så tunn där uppe") till trolleri med en rollator som fått eget liv, och ett finstämt slut som blir hela föreställningens brännpunkt. Helgalet, och hjärtevärmande på samma gång.

En sak som föreställningen ger sken av att vilja göra gör den dock inte; att släppa oss närmare in på livet på privatpersonen Robert Gustafsson. Det drivs friskt, åtminstone i början, med komikerns hypokondri, kontrollbehov och snålhet. Och vi får också en och annan anekdot, där mötet med kungafamiljen är en höjdpunkt.

Men den riktige Robert ställer sig aldrig upp, om ni förstår. Inte på ett sätt som känns äkta.

Faktum kvarstår dock: Robert Gustafssons gästspel på Amiralen är en present i guldpapper till Skånepubliken, och ett tillfälle som humorälskare gör dumt i att missa.