Fredagsmyset som till sist lyfter

Det blir en trög start för Nisse Hellberg och bandet med nya oprövade låtar från senaste skivan ”Flod av eld”. När Nisse frågar publiken om någon hört låten Den andra kinden från nya skivan, svarar en handfull ett blekt jaa.

Men han tar det med jämnmod, skakar av sig tveksamheterna och kör på. Enkelheten i rockabillyn, det taktfasta drivet, suget i tydliga refränger och musiker som är trygga tillsammans ger konserten en stabil ryggrad.

Gitarristen och kompisen från Wilmer X Janne Lindén trivs i den tidiga 50-tals musiken. Luftiga solon och sköna gliss fyller ut mellan enkla ackordsbyten.

Kontrabasisten Affe Östlund slappar sig igenom hela konserten. Distinkt och rytmiskt men med mycket själ. Marcus Källström slår inte lika hårt som Sticky, men låter virveltrumman driva och fyller i snyggt med cymbaler och pukor. Dessutom hjälper han en något krasslig Nisse med sången i refrängerna. Nya låten ”Jag är en skakad man” blir en vacker och suggestiv liveversion med maffig beat i pukorna och tungt komp.

Stilpoäng: Östlunds vita loafers och Jannes tidstrogna outfit med skjortkragssnibbar långt ut på axlarna.

Fredagsfestligast: En svängig och rockabillig. Kul att ses tack och adjö lyfter hela konserten. Marcus står upp i affekt bakom trummorna och Affe showar med basen högt upp i vädret.

Coverchock: Lyckliga gatan i nytt tempo. Bättre försök än Magnus Ugglas.

Wilmernoja: Blå vägen hem utan Jalle... som 2 1/2 män utan Charlie Sheen.

Extranummer: Nån måste få jobbet gjort. Det börjar sjudande men bubblar på tills det kokar rejält. En dam reser sig på första bänk och börjar dansa. Sen följer resten med och står upp i bänkraderna.

Nisse tar det till sig. Tackar, lämnar publiken men kommer snart tillbaks in på scen igen. Kör en vända till på låten. Nästan improviserat. Och ser uppriktigt nöjd ut.

Slutet gott, allting gott.