Kryddat med gift

Visserligen har frontfiguren stått relativt still några av föreställningens 90 minuter, men hans verbala svada har under samma tidrymd nått flera toppnoteringar. De flesta av dessa hysteriska, tillika oftast hysteriskt roliga, ordrace verkar, inte minst av musikernas reaktioner att döma, improviserade i stunden. Det är som om han snabbt fångar in en tanketråd, spinner på den ett tag för att sedan, lika snabbt, låta den glida över i ett stickspår, en parentes, som ibland blir till en oändlig utläggning kring något med blott avlägsen anknytning till inledningen. Sedan lyckas han på något vis alltid, ofta via en allt mer galen kedja av liknande urspårningar, hitta tillbaka till ursprungstråden för att slå den sista dräpande knuten. Det är inga märkvärdiga saker han och medskaparen Lennie Norrman valt att låta det hela kretsa kring. Mycket tar avstamp i Malmberg själv, såsom hans kroppsbyggnad, skolgång, tidiga teatererfarenheter och yrkesval.

Det är ämnenas hantering som gör att i stort sett allt han vidrör blir till komiska pärlor av guld. Eller snarare skönt ärgad koppar, för det är den råa, oputsade humorn som är hans styrka. Trots det, är den humorn sällan elak, mer än möjligen mot honom själv. Inte ens inledningens ironiska Tommy Körberg-karikatyrer torde skapa andra reaktioner än skratt och förnöjsamma leenden.

För de åtta, nio sång- och musikinslagen är 70-talet tongivande och spänner från Bachman Turner Overdrives ”You ain’t seen nothing yet”, via Bob Dylans ”The times they are a-changing”, till Randy Newmans ”Lonely at the top”.

Bandet får till ett stadigt och rutinerat sväng i allt de gör och av soloinsatser märks särskilt de som kommer ur Max Schultz elgitarr.

Claes Malmberg är mer folkkär än han kanske själv önskat, men den anrättning han serverar är, förutom oerhört underhållande, ändå tillräckligt giftigt kryddad för att lätt slinka ner med stort behag.