Svensk hiphop har aldrig varit bättre

Det har aldrig förr släppts så mycket bra hiphop i det här landet under ett och samma år. Jag är imponerad av bredden och jag slås av att det levereras från både gamlingar och färskingar.

I begynnelsen var det lite Just D, därefter kom The Latin Kings, och allt sedan det som wikipedia kallar ”det andra genombrottet”, med Petter 1998, har jag följt svensk hiphop rätt hyggligt.

Utan att ha varit en del av skapandet har jag sökt efter det som många andra mest skällt ut. Hur många gånger har jag inte hört att svensk hiphop är död, eller att den svenska scenen inte går att ta på allvar på samma sätt som den amerikanska?

Jag har laddat ner mp3:or (en del bra, andra riktigt dåliga) från communities och hiphopsajter (som kommit och försvunnit), skapat kontakter med personer som vurmat för genren, fått plattor skickade till mig direkt från artister och varit med om att se band ta sig ur demostadiet (till exempel Svenska Akademien).

Efter Petters ”Mitt sjätte sinne” böljade det våg efter våg av svensk hiphop. De stora skivbolagen plockade upp artister och det hände fina saker i till exempel Lund och Malmö. Sedan dess har det talats om genrens död, men så har inte varit fallet, utan istället har scenen tagit delvis nya vägar.

Istället för att tyna bort har den blivit allt starkare.

2011 stavas svensk hiphop med en pondus, självförtroende och självklarhet. Den ifrågasätts inte utan är en del av musikutbudet där låtarna inte sällan ligger på P3:s A-lista. Sverige har 2011 många duktiga rappare och producenter av mycket hög klass. Och att hiphopen tagit sig in i folkhemmet blev tydligt när Swingfly (en legendar på den svenska rapscenen) som första rapartist tog sig till final i Melodifestivalen 2011.

När jag skulle sätta ihop min årsbästalista för 2011 hade jag bestämt mig för att inte vara rädd för att trycka dit svensk hiphop och jag har inte behövt kvotera.

Visst gillar jag Tyler the Creaters platta, The Roots ”Undun” skulle kunnat finnas med på topp-i-tio och Royce da 5’9’:s skiva ligger på gränsen. Men listan känns helt rätt (läs den på nöjessidorna imorgon).

Svensk hiphop har aldrig varit bättre och det lovar gott inför 2012.