En gång i tiden trodde jag att Mustasch var en stenhårt sammansvetsad kvartett, fast besluten att vräka grovbakade metalprillor över lyssnarna till döddagar. De senaste årens utveckling, då både gitarristen Hannes Hansson och trummisen Mats ”Dojan” Hansson lämnat skutan, har gjort det helt uppenbart att Mustasch snarare är ”Ralf Gyllenhammar show”, med basisten Mats ”Stam” Johansson som stoiskt uthållig parhäst. Stabiliteten i den nya uppställningen, med gitarristen David Johannesson och trummisen Danne Mc- Kenzie, varade inte särskilt länge. För några veckor sedan lämnade mr. McKenzie bandet, innan vårens stora Nordenturné. Nåväl. Ralf är både riffmaskinen och strålkastarmagneten, och Mustasch klarar sig utan musketörromantik. Nya plattan ”Sounds like hell, looks like heaven” öppnar med vrålande motorer i ”Speed metal”, en kärleksförklaring till metal som sätter ett gillande leende på läpparna. Men när man lyssnar sig djupare in i albumet börjar det kännas som att bristen på arbetsro ändå tagit sin tribut. Det går i och för sig inte att värja sig mot den klistriga kraften i ”It’s never too late”, och den mjuka ”Morning star” är en pärla. Men helheten känns inte som den obevekliga hårdrocksslägga jag hade hoppats på. Mellan de bästa låtarna finns spår som mest står i garaget och puttrar avgaser (som ”Dead again” och ”Destroyed by destruction”). Sammantaget en hyfsad mellanplatta, som håller hjulen rullande medan Mustasch omgrupperar.