Övertydligt och ganska anonymt

Låt mig först av allt konstatera att nej, det finns ingen Loreen den här veckan. Ingen Thorsten Flinck eller Sean Banan eller Dead By April heller. Om första deltävlingen i all sin spretighet kändes som ett riktigt dynamiskt litet mini-ESC framstår den andra som närmast kristdemokratiskt traditionell.

Här finns en omodern, men obligatorisk, etnoschlager, en klassiskt svensk och fett kristen ballad, fyra popiga låtar varav minst tre tenderar att flyta ihop – och så Di Leva då.

Att han är veckans mest uppseendeväckande gestalt säger en hel del om den artistiska kvaliteten. Det är trots allt nästan tjugo år sedan Doktor Kosmos fick någon alls att höja på ögonbrynen (karln började traska runt i kaftaner cirkus 1993).

Förutom Timoteijs multipla genreslakt är förvisso inget bidrag direkt dåligt, men det mesta är märkbart anonymt. Ulrik Munther är Emil-i-Lönneberga-söt och sjunger bra, men har skrivit en hopplöst sömndrucken låt. Och Mimi Ohs ”Det går för långsamt” är en inte alls pjåkig Maggio-flirt som faller på mellanstadiekoreo-grafi och svajig sång.

Annars tycks veckans ledord vara övertydlighet: Sonja Aldén står på en bro och sjunger om en bro, varje gång Thomas Di Leva deklarerar ”låt krig bli till fred” gör han V-tecknet, och när en låt som heter ”Stormande hav” spelas visar LED-skärmarna just det, stormande hav.

Deltävlingens behållning är därför den gnutta subtila självironi som smugits in i koreografin till Andreas Lundstedts ”Aldrig, Aldrig” (jag tänker inte spoila, ni får upptäcka det själva), men precis som själva låten är det lite för snyggt och lite för smart.

Lundstedt kommer med all sannolikhet att sluta typ näst sist i kväll. Det spelar liksom ingen roll att han råkar vara bäst.

Oscar Sundell är schlagerfantast och nöjeskrönikör.