När världen kom på besök

Strax efter klockan elva för exakt en vecka sedan reser sig den armeniska skådespelaren Armine Anda upp från biofåtöljen och tackar publiken för applåderna. Eftertexterna till hennes och regissör Mikayel Vatinyans film ”Joan and the Voices” har just rullat färdigt.

Den 35:e upplagan av Göteborgs Filmfestival avslutades förra helgen. Armine Anda var en av flera internationella gäster på plats, och som, bland annat, mötte publiken efter visningarna. Just den här filmen är dialoglös, men med en och annan replik från skolbarn som framför ett spel om filmens egentliga huvudperson, Jeanne d’Arc. Det är bilderna som får berätta. Om landskapet, jorden, arbetet, människorna, traditionerna och sökandet efter en möjlig framtid efter en konflikthärjad historia.

Publiken frågar om stort som smått, om vem den instängda och kämpande mannen i en källare är, om varför en äldre kvinna lägger en tidningssida mellan en pojkes rygg och hans tröja, om varför intervjuer med flera personer i filmens slutskede är ordlösa, om vad filmen egentligen handlade om och hur situationen för den armeniska filmbranschen ser ut.

Världen, tänker jag där jag sitter på rad fyra, världen är full av berättelser och av människor som vill berätta dem, ja, inte bara vill, måste berätta dem. Och detta är ett av skälen varför jag återvänder år efter år till Sveriges bästa filmfestival. Jag vill se och lyssna till världens berättelser.

På mindre än två dygn ser jag nio filmer från åtta länder. Frankrike, Armenien, Grekland, Guatemala, Bangladesh, Marocko, Bolivia och England. Om jag så anstränger mig när jag väljer mina biobesök under resten av året kommer jag få svårt att komma upp till det antalet. Det är inte bara sorgligt, det är också märkligt att det får se ut så. Hur kan en så betydelsefull konstnärlig bransch få lov att styras till största del av stora produktions- och distributionsbolag, av kända namn och publiksiffror? Hur kan en del skådespelare tjäna löjliga fantasisummor, medan hela filmländer knappt har råd att göra film?

Filmavtalets betydelse för svensk films hälsa diskuteras, men det handlar också om omvärlden. Göteborgs filmfestival är för mig det enda sättet att åtminstone få en liten inblick i hur bred och rik filmvärlden faktiskt är, både till innehåll och form.

Ibland blir jag överraskad, en och annan film letar sig faktiskt in på den ordinarie repertoaren. Den grekiska ”Alper”, av ”Dogtooth”-regissören Yorgos Lanthimos, är en sådan (se den, premiär igår), troligen även Marjane Satrapis nya ”Chicken with Plums” (nej) och Winterbottoms drabbande brittisk-indiska klass- och kärleksdrama ”Trishna”, möjligen även den bästa filmen jag såg under mitt festivalbesök, den marockanska ”On the edge” med en nervig och engagerande samtidspuls.

Tänk om filmfestivalen kunde ordna med en landsomfattande turné för sina filmer. Då kanske man även fick höra något annat än svenska och engelska i de nordostskånska filmsalongerna.

Bäst just nu: Den svenska teatervåren. Känns ovanligt vital och bred.

Sämst just nu: Förslaget om en ny pensionsålder. Känns inte lika vitalt.