Full fart och riktigt nära

– Stryker.

Jaha. Scenkläder och sånt?

– Både ock. Det är allt möjligt. Örngott, lakan, scenkläder.

På söndag intar en förevigad tuff brud i lyxförpackning Kristianstads konserthus med sin musikaliska föreställning ”Här är jag”.

Med underrubriken ”Folkkär. Fullfjädrad. Fantastisk.” serveras ett musikdokument framfört tillsammans med kapellmästare Benneth Fagerlund bakom pianot, Lasse Persson på trummor och Mats ”Mackan” Englund på bas. Lill-Babs vapendragare som under flera år slagit artisten följe och delar många av de minnen hon nu tänker dela med sig av till Kristianstadspubliken.

Beskriv ”Här är jag”?

– Det är jag, konstaterar Lill-Babs på sitt självklara Järvsömål bakom strykbrädan innan hon fortsätter:

– Det blir både brett och smalt. Schlager och Lars Forssell. Det finns så mycket bra material, och så många nära texter – det är en stor passion här i livet! Sverige har haft och har fortfarande väldigt bra textförfattare. Vi är inte bara musikaliskt bra.

Vad krävs för att en text ska kännas så där nära för dig?

– Den måste beröra. Om det så är att den får dig att skratta, eller hjälper dig att börja leva igen. ”Mitt liv” av Lars Norlander är en sådan sång.

Sitt eget 73-åriga liv beskriver hon som en full orkan. Fullt fart, det är inte alls lugnt i stormens öga.

– Jag trivs i det. Jag tycker att livet ska vara upp och ner, man ska vara förbannad och lycklig. Det är ganska underbart att leva. Och när man har gått igenom som mycket som jag, så känns det ganska bra att får vara med och berätta de här texterna. Jag älskar det.

– Och det är kanske därför man orkar hålla på – för att de tas emot så fantastiskt? När man möts av stående ovationer kväll efter kväll – vem sjutton vill lägga av då?

Hon är omåttligt folkkär, har haft en oavbruten karriär under 50 års tid och framstår alltid som varm och glad. Man undrar om Lill-Babs aldrig är så där Jan Malmsjö-vresig?

– Det där med vresighet har jag svårt för. Men det är klart jag kan vara ledsen ibland. Det är klart jag tycker att saker är jobbiga. Men för det mesta tycker jag att jag har fått uppleva så mycket bra saker, som jag som lite äldre framför allt känner stor tacksamhet för.

– Jag fick ett armband av min dotter Kristin, ett sådant här gummiarmband som är ett klagoarmband. Varje gång man klagar ska man byta arm. Det var inte lätt ska jag säga. Det blev ett väldigt bytande så till slut klagade jag mindre och mindre, tills jag undrade ”Vad klagar jag för, egentligen?”.

Mellan de textnära låtarna lovar Lill-Babs att ta med publiken på en promenad längs minnenas boulevard. Här och nu över strykbrädan plockar hon friskt ur luften:

Ett fullsatt Scandinavium och de dubblerade föreställningarna av ”Annie get your gun” som sågs av 144 000 personer.

Raka motsatsen och showen som Lars Forssell skrev enkom för sångerskan.

Och alla dess folkparksturnéer ...

– Jag har varit i branschen i 56 år utan att ha gjort comeback, jag menar – det är inte klokt!

– Jag önskar bara en sak. Att dagens familjer får uppleva samma glädje som det innebar att gå till parken. En samlingspunkt där alla träffades, där det spelades pop & rock, gammeltjo och evergreens på samma gång. Vi hade kul!

Och nu har du blivit frimärke i folkparkstemat?

– Vet du, det är så stort! Jag kan inte riktigt greppa det. Det är ofattbart så stort. Och att man hedrar folkparkerna på det här viset. Jag ska faktiskt gå ut och köpa egna strax.