Det började med en vild idé i Ystadsproducenten Fredrik Anderssons skalle och växte till årets stora schlagerbomb, författaren Björn Ranelid som artist på Melodifestivalens scen. Själv trodde Ranelid aldrig att låten skulle slinka igenom nålsögat och bli ett av 32 utvalda bidrag.
– Jag trodde att mina chanser var noll. Jag är optimistisk annars, men när det gällde detta så tänkte jag att det finns ingen chans på jorden, säger Björn Ranelid och skrattar.
Men när Fredrik ringde i november och berättade att ”Mirakel” blivit utvald så fick författaren förvånat inse att han skulle bli schlagerartist. Nu, tre månader senare, närmar sig Ranelids deltävling med stormsteg. I kväll är det dags. Medierna har riktat sina sökarljus mot Leksand och Ranelid är det hetaste villebrådet.
Förstår du vad du gett dig in på?
– Nja, det vill jag inte veta riktigt. Men approximativt kan jag nog föreställa mig. Jag har ju gjort stora tv-program förut, som ”Stjärnorna på slottet”, ”Let’s dance” och ”Skavlan” två gånger. Men det här är ju väldigt speciellt med tanke på antalet människor som tittar, att det är direktsändning och att det är en inramning som jag inte är riktigt van vid, säger Björn Ranelid, men lägger till att han stått på scen 3 400 gånger och därmed har rätt stor scenvana för att vara ett blåbär.
En knepig uppgift har varit att tygla sitt flödande språk till de strikta ramar som en kort, effektiv poplåt innebär.
– Ja du, det är inte det lättaste. Men jag får underkasta mig helheten. jag har ju både Sara Larsson och dansarna med mig, så det är ett lagarbete. Jag måste vara nästan exakt i vissa avseenden, och då får jag inte missa någonting. Så det kräver extrem koncentration. Men jag vet vad som gäller. Det finns inga utvägar och inga gömställen. Det är bara att ge allt, säger han.
Den inställningen har också genomsyrat Ranelids förberedelser.
– Jag tänker så här, jag gör mitt absolut bästa. Jag ska jobba ända in i det sista nu. Jag ska inte släppa taget ens en sekund. Jag har övat kopiöst mycket på låten. Jag har tränat nästan varenda dag och sprungit fem dagar i veckan. Jag tänker inte ställa mig på scenen och vara oförberedd eller ofokuserad. Detta är hundra procent. Ingen sparlåga, inget halvt om halvt. Här är det bara wooooh, säger Björn och svischar framåt med händerna.
Vad tycker du om er låt, ”Mirakel”?
– Jag tycker att den är fantastisk. Den är enormt suggestiv. Dessutom är det en märklig blandning med mina ord. Det är ju inte hjärta, smärta, parken, barken, skogen, logen. Det är ju ord som inte framförs så ofta, så människor kommer nog att minnas en och annan mening.
Vad tror du om era chanser?
– Om vi lyckas genomföra numret, Sara Larsson är bra och jag inte är sådär jättetokig, då tänker jag att vi gjort vårt yttersta. Jag kommer inte att gräma mig. Jag kommer att känna lite sorg för Fredrik och Sara, men inte för min egen del. Jag förväntas ju ändå vara usel, säger Björn Ranelid.
Det låter som om du räknar med att åka ut?
– Nej, alltså ... i bästa fall tror jag att vi har en liten chans på Andra chansen.
Du har ju fått en hel del kritik för att du ställer upp. Vad tycker du den?
– Den är imbecill. Den är kontraproduktiv eftersom den slår mot kritikerna själva. De dömer ut något innan de vet vad det är. Det är som att döma ut en fotbollsmatch innan den spelats. Det är tragiska människor, hatiska. Det ska bli skönt att säga – om vi inte gör bort oss – att det här var kärlekens seger över hatarna.
– Man har sagt att jag är pajas och jag vet inte allt vad som sagts om mig. Det är sådana som aldrig hört mig på scen och aldrig läst mig. De är lite roliga de där människorna, för de får inte intervjua mig fler gånger. Jag tänker inte nämna några namn, men de får inte komma nära, jag vill inte se dem, jag har inget behov av dem. Jag är Sveriges mest omskrivna skönlitterära författare, jag är identifierbar överallt i Sverige. Jag behöver inte bekymra mig om dem. Om de vill hålla på och skjuta sig själva i fötterna, så kan de få halta omkring resten av sina liv.
En och annan journalist kommer säkerligen att jaga Ranelidrubriker i Leksand. Författaren avslöjar att han har en vattentät plan för att undvika skandaler i stil med Thorsten Flincks rumpklapp härom veckan.
– De har inte någon chans på mig. Vi ska inte låta oss gå i en fälla. Om någon kvinna kommer och vill krama mig så gör jag bara så här, säger Björn Ranelid och sträcker blixtsnabbt armarna rakt upp i luften.
Vattentätt, som sagt.
Nu laddar Ranelid för att överraska publiken i kväll:
– Du kan vara beredd på att du får se en Björn Ranelid du aldrig sett förut. Jag kommer inte att hålla igen för en sekund. Jag kommer att spränga sönder vallarna. Jag kommer att meja ner de där skurkarna.
– En gång på 13 år har jag sett Melodifestivalen. Men jag har några favoritlåtar. Allra bäst är ”Stad i ljus” och ”Främling”, och så kommer ”Empty Room” som fyra eller femma på listan. Jag kan dem rätt bra för jag har ju hört dem i efterhand. Ingvar Wixells ”Annorstädes vals” är också en stor favorit. Han var en av världens bästa barytonsångare.
– Det är för att han är så noggrann och flitig. Jag tycker om när människor ger allt. Jag tycker inte om när folk jamsar och ger 90 eller 80 procent. Han vet vad han vill. Dessutom hade han gjort Zlatan-låten, och den tyckte jag var jätterolig när den kom. Frans var så charmig så att det inte var klokt.
– Den frågan har jag fått hundra gånger. Jag är inte nervös i vanlig mening. Men jag är extremt koncentrerad och fokuserad. Men nervös, det ordet använder jag inte. Fast det är klart, det står ju mycket på spel. inte minst för Fredriks och Saras skull.