Recension: Danskar i rockens paradis

Vet inte hur vanligt det är att D-A-D är huvudakt numera. Vi talar trots allt om ett band som nådde sina största framgångar för mer än 20 år sedan. Visserligen har de varit fortsatt aktiva. Men någon ny superhit i stil med ”Sleeping my day away” från genombrottsplattan ”No fuel left for the pilgrims” har inte rosat marknaden. Frågan är helt enkelt varför D-A-D är huvudakt på 2012 års Tivolirock? Svaret skriver de en med vattenfast bläck rätt på näsan: För att vi kan det här!

Det är verkligen inte alla artister förunnat att ha förmågan att fylla ut en scen och helt enkelt ta över. Det är precis vad som sker när danskarna sätter fart. Måttligt imponerad till en början, men oj vad det tar sig. D-A-D sopar faktiskt mattan med det mesta jag sett i denna park genom alla år. Och här handlar det mer om totalupplevelsen än det rent musikaliska. Allt är liksom perfekt. Fullt tryck på en månghövdad publik. Ett band som växer med uppgiften ju mer positiv energi de får. Ljudet.

När Laust Sonnes trumpodie plötsligt får liv och liksom viker sig lodrätt nästan 90 grader med följd att det solo som följer spelas i hängande ställning, utan att det för en sekund tycks påverka Sonnes spelförmåga, är det bara att abdikera. Snyggt jobbat liksom. Det är i färska ”I want what she got” det händer. Borde vara en ny storhit.

Men visst. Höjdpunkten är utan tvekan ”Sleeping my day away”. Den där inledande gitarrslingan är en hook av Guds nåde. Och när Jacob Binzer solar runt i låtens utsträckta mittparti samtidigt som ljusshowen jobbar som mest är det som att kliva rätt in i rockens paradis. Mycket, mycket bra.

Hade ju egentligen tänkt knyta upp den här texten kring The Sountrack of Our Lives som efter sjutton år nu väljer att kasta in handduken. Tack och farväl-turnén är tänkt att rulla vidare året ut. Sångare Ebbot och hans väloljade musikmaskineri lyckades efter en något trevande inledning, där bland annat ”Instant repeater 99” slarvades bort, ta igen förlorad mark. Nu klev ”Confrontation Camp” fram och ställde sig stöddigt i tätposition. Nafsad i hasorna av ”Sister Surround” och endast överglänst av ”Faster than the speed of light”.

”Lips ´n´ hips” må vara Electric Boys mest kända låt, men det är i nummer som ”Mary in the mystery world” och ”Fader popcorn´s magic oysters” som Conny Bloom hittar rätt. Något av en gitarrhjälte med känsla för rytmspel à la Hendrix och lust till psykedelia. Bra ljud stärker upplevelsen.

Tungtuggarna Mustasch äntrade stora scenen utan några attitydproblem. Ralf Gyllenhammar är allas kompis. Och även om nu göteborgarnas riffmetal saknar känslan av verklig fara, och setlistan upplevs som aningen enahanda, lyckas bandet stundtals riktigt bra. Färska ”Speed metal” och Danzig-aktiga ”Black city” sticker ut.