Strindberg stumt – och högljutt

Konflikten mellan fru X och Mademoiselle Y i in-ledande "Den starkare" är förvandlad till en psykologisk kamp mellan män.



Teatermiljön är bevarad, liksom triangeldramat där den frånvarande tredje parten är den segerpokal man tävlar om. X (Anders Kungsman) har redan vinsten, sin fru, i hamn men fruktar att en starkare form av kärlek utspelats mellan henne och Y (Per Ullberg).

Y är en stum roll, men med laddade ansatser till repliker och skicklig balansgång mellan anspänning och avslappning, lyckas den tysta skådespelaren driva sin talande rival nära tvivlets rand. Vem som i själva verket är den starkare av de båda, blir en tolkningsfråga för åskådaren. Segerviss lämnar den gifta mannen scenen, men hans hejaramsa är tvetydig:

"Tack för att du lärde min hustru att älska. Nu går jag hem och älskar henne."



I Paria är det talade ordet i full kraft hos båda. En stilmässigt typisk åska, symboliskt hotande, ledsagar den dramatisk förtätade uppladdningen.

När en nästan komiskt våldsam knall får publiken att studsa, blir den samtidigt en signal till kombattanterna att lyfta sina verbala knytnävar i den strindbergska textflätans boxningsring.

Vem är starkast, mördaren eller förfalskaren?

Här avgår Herr X (Ullberg) med en seger som är fysiskt sett mer otvetydig, i ett spel som – liksom i "Den starkare" – får välgörande kroppslig fart på ett stycke som annars lätt inbjuder till förlamande textlåsning.