En suverän lady

Billie Holidays sånger berättar historier, starka, uppriktiga: ”My man”, ”Don’t explain”, ”’Tain’t nobody’s biz-ness if I do”. Det är också sånger som bär på historia, musikhistoria, genom de epokgörande inspelningarna. Den prestigelösa bandatmosfären, där hon var en mästare bland mästare, alla utan behov att bevisa något, kan ännu framstå som oöverträffad – för att inte tala om magin i den välkända TV-versionen av ”Fine and mellow”, med Lester Youngs hjärtslitande tenorsolo.

Här får vi samma låt i tung shuffle, och allt ömt, bitterljuvt, hjärtslitande slätas ut. Det är symptomatiskt. Två i sextetten har en tydlig djup relation till materialet, underbart bevisad i deras version av ”God bless the child”: den briljante trumpetaren Erik Berndalen och naturligtvis Lady Lynette själv. Men texternas stämningar har inte sipprat ned i kompet. Alltför ofta saknar soloinsatserna anknytning till sången. Att musiken är ett anakronistiskt mischmasch av New Orleans-trummor, blockackord och post-Coltrane-sax står man däremot gärna ut med, för annat kompenserar: svängfesten i ”I cried for you” och Johan Liedbergs bluesspel i ”Willow weep for me” har sannerligen ingen rätt att klaga på.