Förtätad Julie i toner

Redan för ett halvt sekel sedan presenterade Birgit Cullberg en balettversion av pjäsen, medan den belgiske tonsättaren Philippe Boesmans mig veterligen är den första att göra opera av stycket. Hans kammaropera i en akt, "Julie"från 2005, hade hur som helst premiär på Malmöoperan i lördags, i samarbete med Norrlandsoperan och (för tredje gången på en handfull år) med sydafrikanska Cape Town Opera (efter "Porgy och Bess" och "Teaterbåten").

Den här gången handlar det långväga besöket från Afrika dock inte om några fulltaliga ensembler och månghövdade körer, utan om de två sångarna Njabulo Mthimkhulu (Jean) och Nokrismesi Skota (Kristin), som tillsammans med Susanna Levonen (Julie) utgör det blott drygt en timme långa och förtätade musikdramats totala rollbesättning.

I Matthew Wilds regi, och med hjälp av Michael Mitchells scenografi och Peter Öhgrens scenbild, har handlingen förflyttats till ett afrikanskt plantage 1937, året då Karen Blixens "Den afrikanska farmen" gavs ut.

Strindbergs klasskillnader mellan Julies unga aristokratiska kvinna och betjänten Jean är här alltså ytterligare förstärkt genom kolonialismens rastänkande.


Mthimkhulu och Levonen lyckas på scenen väl inte riktigt locka fram den ömsom passionerade, ömsom hatiska relation som genomsyrar Strindbergs text, utan låter Wilds betydligt mer stiliserade och lyriska regi snarare fylla dem med ett slags upphöjd närvaro än med några naturalistiska neuroser.

Vokalt låter det hur som helst riktigt bra mellan de två, men där Skotas Kristin (som här får ett betydligt större utrymme än hos Strindberg) kanske ändå är aftonens mest övertygande sångfågel.

Boesmans komposition, framförd av en reducerad operaorkester under Andreas Lönnqvists ledning, laborerar friskt med moderna "illustrativa" klangbilder, som hela tiden ligger väldigt nära det som berättas på scen och som följsamt och med spännande orkestrering pendlar mellan dramats tvära känslokast.