Spänstigt och flödande möte

Ett möte mellan två giganter i den finlandssvenska författarvärlden, Edith Södergran och Elmer Diktonius, utgör mäktig klangbotten till dramats lustfyllda sorgesång. Lustfylld, då skådespelarnas förvaltning av texten låter Edith och Elmer komma till oss, längs regins lyhört finurliga gestaltningsstråk, som två trovärdigt motsägelsefulla individer. Behövande och rädda, sökande och avvisande, i successivt allt naknare skepnad.



Till sist finns inget kvar att skyla den ömsesidiga, om än till slutet förvirrade, kärleken. Det sorgliga är att den, på grund av Ediths förtynande i tuberkulos, inte kan tillåtas blomma ut ett mer än för ett kort ögonblick.

Extra stark, sålunda, blir slutscenen med den pådrivande och bejakande Ediths tårfyllda men ändå lyckliga blickar efter Elmer, som äntligen förmått sitt hjärta att överrösta den bittert bångstyriga och likväl barnsligt formbara poetens dittills undflyende, verbala krumbukter.

Texten är briljant i sin flexibla tidlöshet, som tillåter handlingen – vilket lyckas mer än väl i just denna uppsättning – att nå ut med oförminskad styrka, oavsett publikens förkunskaper ifråga om de gestaltade karaktärerna.