När teaterkonsten lyckas nå ut

Lite mer än en timme har förflutit i Hamadi Khemiris kluvna sällskap, där fem olika roller byter plats likt speedade pjäser i en schackduell mellan skållade illrar. Samtidigt har tiden stått stilla, så som den förmår de sällsynta fall då teaterkonsten lyckas nå ut till, gripa tag i och rejält men lustfyllt skaka om sina mottagare.



Ensam på scenen, sålunda, den kala – med blott en snurrpall i rostfritt och belysning han själv reglerar. Lysrör ur olika vinklar, ibland bara ett, handhållet, som även tjänstgör som tangentbord till dator. En sladdlampa från taket till en scen mot fonden, där en mikrofon stundtals kommer till användning. Bland annat till de radioröstlika lägesrapporter som ger vid handen att vi alla, i publiken, är tagna som gisslan.

Vilket vi ju också är, fångade i den virvel av spänning Khemiri lyckas skapa kring figurer vars öden sammanvävs utan någon egentlig beröringspunkt, utan någon, i traditionell bemärkelse, egentlig handling.

Regissören, skoleleven, tunnelbaneresenären ... alla blir till fragment av olika liv, olika aktiviteter och reaktioner, ur olika miljöers olika perspektiv. Gemensam är känslan av att alla rör sig nära den gräns där tillvaron hotar att brista.



Khemiri arbetar med små, precisa medel – virtuosa skiftningar i blickar, röst och rörelser – och guidar oss i rasande tempo genom vansinnesfärdens allt mer absurda, allt mer hysteriskt humoristiska vindlingar.

Åket slutar där det började och med vingliga steg stapplar vi lite småyra, men befriade, mot utgången. Inget har hänt, egentligen. Inga mätbara "kunskaper" har förlänats oss. Inget som stör det upplevda, det enda som har någon betydelse.