Babian – vansinnigt bra

Samtidigt är det svårt att skriva något vettigt när jag stått och lyssnat på något som är så mycket bättre än det jag någonsin kommer att formulera. Nåväl.

Babian live är vansinnigt. Bra. Intensivt. Kul.

Kristianstadspubliken kan vara trögstartad. Men Babian vinner på knock. Kvartetten på scen tillåter inte att någon står stilla. I tredje låten "Idol" hoppar till och med trummisen Anders Baeck omkring på scenen.

Och ungefär här har Babians energi smittat av sig på hela publiken. Ungefär här försvinner Kristianstadsskepsisen ut genom dörren. Ungefär här börjar jag undra om den nybyggda scenen verkligen kommer att hålla.



Jag inser att jag inte vill se en Babiankonsert med block i handen. Jag vill uppleva musiken hoppandes och studsandes, med ett par öl i kroppen.

Jag vill skriva att sångaren Tobias Allvin är ett geni. Texterna är fantastiska, rösten ligger rätt och hans tajming är oslagbar. Alltid rätt ord. I rätt tid. Det kan vara så enkelt som ett "Öh-öh-öh", men i just det ögonblicket kan ingenting sägas bättre än "Öh-öh-öh".

Även mellansnacket är lysande: "Hur dansar ni egentligen Kristianstad? Ganska slött! tycker jag." Senare tar han tillbaka: "Vi spelade i Malmö igår. Där var fyra gånger så mycket folk, men här är fyra gånger bättre ös."



Malmöbandet – med kopplingar till Åhus, Ripa och Kristianstad – har självförtroende. I låtar som "Tillbaka till djungeln", "Säger upp mig igen" och "Öppna ögonen" ser man på medlemmarna att de v-e-t exakt hur bra deras band är. Tomtebloss och megafon, det behöver inte sägas mer.

Bandet kör "S-s-s-s-s-skaka röv" ("C-c-c-c-c-city slang", någon?). Innan man går av deklareras: "Det kan vara Babians sista spelning."

På sätt och vis hade det varit klockrent. Lägga ner, tre dagar efter att man släppt ett klockrent album. Det är lite som om Rod Stewart hade dött 1976.

Jag har egentligen bara en invändning med hela konserten. Jag hade velat "Dansa till musik".