En sång om kärlek över alla gränser

På scenen står en sångarkvartett som inte behöver skämmas för sig. Här finns sopranen Hedvig Jalhed (med ursnygg klang men oklar textning), alten Signe Sannem Lund (hos vilken folkmusik och barock möts i ett lyckligt utrop), tenoren Martin Vanberg (bedårande pojkaktigt komisk och med en röst på miljonen) och barytonen Daniel Hällström (med hög energi, stel hållning i kropp och sång och lite otur med de lägsta tonerna).

Dessa backas upp av en orkester (ett barockband?) under ledning av violinisten Hannah Tibell och teorbisten Richard Sweeney där leklustan och samspelet är lika imponerande.


Handlingen – här ska detta ord förstås mycket relativt – utspelar sig en kväll då fyra ensamma hittar varandra på ett dansställe. Man dansar friskt i Torbjörn Stenbergs medvetet vardagliga koreografi till instrumentalpassager ur olika barockstycken, och vädrar sina innersta tankar i arior med ålderdomligt klingande svenska texter som talar om klara stjärnors speglingar i en stilla flod och hur ont Amors pilar gör.

Den som förbryllas av all mytologi och naturromantik kan trösta sig med att detta var 1600- och 1700-talets motsvarigheter till dagens hjärta och smärta. Kvällen går som danskvällar går och när den förföriska och musikaliskt strålande avslutningskvartetten ljuder har alla fyra fått varandra vid ett eller annat tillfälle, mer eller mindre handgripligt.


Nätbrynjans och frackens kulturer får emellertid inte ihop det i detta verk. Det kan inte riktigt bestämma sig för om det bara är en konsert med okänd barockmusik med nutida kostym, eller om det faktiskt vill berätta något. Vad detta något skulle vara är också svårt att sätta fingret på.

Det avslutande intrycket är av en stilla fundering kring kärlekens väsen, en betraktelse av Svensktoppens huvudsakliga målgrupp genom Monteverdis monokel.