Övertygande, Zelmerlöw!

Där finns de enstaka begåvningar som faktiskt förtjänar sitt utrymme i rampljuset. Agnes med röst som få är på god väg att erövrar Storbritannien efter att ha hittat rätt pondus i discokostymen. Måns Zelmerlöw är på god väg att bli vår nästa stora entertainer.

Killen är bara 23 år. Och redan fullfjädrad. En artist som egentligen inte hör hemma i svenska showbizskor – på Pub Bankens utescen framträder i lördagsnatten en förmåga som inte har så lite gemensamt med popstjärnan Enrique Iglesias. Samma kaliber på poplåtarna. Samma intensitet och utstrålning. Betydligt bättre röstresurser.

Allvarligt talat är Zelmerlöw ett helt Backstreet Boys i en och samma person. Amerikanskt superkoreograferad med den lilla men vitala skillnaden att publikkontakten aldrig glöms bort. Som håller samma takt som sina frenetiska dansare utan att en gång tappa tonen.

Allsång direkt i inledningslåten "Brother oh brother" talar sitt tydliga språk. Och då är publiktillströmningen under alla kritik. Direkt avskräckande. Det finns en anledning till att "Idol"-favoriter och schlagerartister sällan åker ut på egen turné – publikunderlaget finns inte. Men inte en sekund under heltimmeskonserten tar man sångaren på orden när han sjunger "I don't wanna stay here anymore". Måns Zelmerlöw tar avsked med orden "Ni är en fantastisk publik, trots att ni är så få", ett naturligt proffs ut i fingerspetsarna.

Med de självklara hitlåtarna "Hope & glory", "Cara mia", och välbekanta "She's a maniac" från musikalen Footloose, har Zelmerlöw publiken i sin hand. Konststycket är att han behåller intresset i mer okända spår som "Rewind" – en tvättäkta liten poppärla, "Work of art" – en åttiotalsfunkig feel good-gryta som hämtad ur tidiga Tom Hanks-filmer, och som ovanligt övertygande balladsångare i "Hold one" eller vid pianot i "Impossible". Finns det någonting killen inte klarar av?