Sanningen får liv på vita duken

Historiska filmer som den italienska "Wild Blood" i regi Marco Tullio Giordana, om ett skådespelarpar som blir medlöpare under Mussolini, är en film som provocerar dagens Italien. Den danska "Flamman och citronen" i regi av Ole Christian Madsen om två danska motståndsmän har däremot blivit en succé på de danska biograferna med cirka 700 000 besökare. Båda filmerna ändrar den historiska skönmålningen, av det danska motståndet som enbart heroiskt, och av den italienska filmkonsten som i ännu högre grad är beroende av makten för att kunna existera.



Varför är dessa filmer gjorda just nu? Det är frågan till båda regissörerna efter visningarna av deras filmer på den vackraste biografen i stan, festivalens egen Draken vid Järntorget. Därför att just nu har det kommit fram nya uppgifter ur arkiven, blir svaret från Ole Christian Madsen och Marco Tullio Giordana.

- Historien är en gråzon. Historien tar aldrig slut, den omdefinieras hela tiden, säger Madsen.

- Filmen har stämplats som "skandalös" i Italien, konstaterar Giordana, som anser att Italien ständigt lever i ett inbördeskrig och att den italienska filmen skapades under fascismen.

Sedan avslutar den italienska filmregissören, medlem i årets Ingmar Bergman International Debut Award, med att utropa ett leve för filmkonsten i den fullsatta biografen. Och vi i publiken jublar.



Den sanna berättelsen om Iran finns kanske också i den första dogmafilmen från Iran: "The lonely tunes of Tehran" i regi av Saman Salur? En definitivt annorlunda film om det Iran som vi vanligtvis får se politiska nyhetsbilder ifrån - absolut inte dessa melankoliska filmbilder av en sorgsen stad där två fattiga manliga kusiner försöker finna tillfälliga jobb.

Den gigantiske Behrooz, traumatiserad efter kriget mellan Iran och Irak (på 1980-talet ) och den kortväxte Hamid som snackar hela tiden. Hela filmen påminner om Becketts "I väntan på Godot", en liknande slags absurd verklighet i fantastiskt bildskön poesi, med dialog som indirekt påminner om mästaren Beckett.

"The lonely tunes of Teheran" är en av dessa iranska filmer som kan utgöra ett slags ambassadör för ett annat Iran, bortom all propaganda.



Dokumentärfilm har stått i fokus på årets filmfestival där både invigningsfilmen, Nahid Persson Sarvestanis "Drottningen och jag" och avslutningsfilmen " Filmen jag inte pratar om längre" i regi av Jesper Ganslandt och Martin Degrell handlar om havererade drömmar.

Nahid Persson Sarvestanis film om Iran och mötet med före detta drottningen Farah Diba, en film om bitter exil och sökande efter iransk identitet, har fått iranier att kalla dem båda för "förrädare".

Det visars filmkonstens makt - att film ännu kan väcka vrede, hat, förvåning och nyfikenhet - trots att vår tid är den mest bildfrekventa i historien.