Omstöpta Imperietlåtar
tillhör aftonens bästa

Det maler och gnisslar. Enkla men effektiva komp matar musiken framåt i stilla men samtidigt målinriktat gemak. Thåströms oefterhärmliga kraftstämma är alldeles visst i gott slag. Det ska berättas. Vykorten från ungdomstiden singlar förbi med hälsningar och förklaringar. Sån är jag. Därför blev jag den jag är. Och fröken Bergs tramporgel, omsjungen redan i konsertinledande "Kort biografi med litet testamente" finns med på scen. Den står där med ett kors på sidan och säger i grunden väldigt mycket om dagens Thåström. Han vill nå fram till något beständigt. Något ickeflyktigt. Och alla vill till himlen …

Det tar ett tag innan konserten tar fart. Eller om den ens gör det. En gäspning kommer farande i "Över sundet". Tycker egentligen om sången som sådan. Men den kasar fram som värsta folkhemslallet. Väntar och väntar. Kanske är det texterna som tar platsen. Här finns ingen poesi. Bara redogörelser om flydda episoder. Kanske sanna. Kanske inte. Viktiga för Thåström. Men vem mer?

Gillar annars de mer kryptiska partierna där han med bara några ord kan få igång egna associationer. Imperietlåtarna "Var é vargen" och "Du ska va president" tillhör aftonens bästa. Båda omstöpta i mäktigt malande Sällskapet-versioner, där tyngden i det nötande kompet obönhörligt hackar sig igenom varje motståndslager. Av kvällens många halvballader - rockvisor - sätter sig "Om Black Jim" allra hårdast. Sist innan extranummerna blir Thåström, trots att han stundom snubblar märkbart på orden, en artist med förmåga att tala om något annat än sig själv. Diktaren Dan Andersson får här en sotsvart hyllning som heter duga.