Udda fågel i jazzen

Karin Turesson, den skånska låtskriverskan med ett originellt popalbum i bagaget – sättningen piano, bas, trummor och en stråkkvartett talar sitt karaktäristiska språk – konstaterar, att vill man binda upp henne med jazzfacket så platsar hon inte alls på den 39:e upplagan av Kristianstads mest kända musikföreteelse.

– Men det som är så roligt med Kristianstads Jazzfestival är att den alltid varit väldigt öppensinnig. Det är kul att de vill ta med någon som mig.



På pappret framgår det att malmömusikern jobbat med alltifrån Robyn till Anna-Lena Brundin. Hon har gjort "bruksmusik" – musikvinjetter till tv, film- och teatermusik. Och kompat sig igenom den svenska popgräddan. Men att det är dessa bedrifter som lyfts fram ser hon som lite fånigt. Hon är yrkesmusiker som många andra. Popstjärnornas repertoar passerar med jämna mellan.

– Jag bestämde mig när jag var 19 år att jag skulle jobba med musik. Krasst är det en ekonomisk fråga, man kan inte sitta och samla på egna uttryck hela tiden, man måste försörja sig också och då kan man inte säga nej.

Det betyder inte att Karin Turesson inte har haft roligt. Efterfrågan har hela tiden funnits där, "folk har velat ta för sig av det man kan". Med åren har hon landat i epitetet "multiartist".

– Jag har på något sätt börjat baklänges. När jag väl gav ut min popskiva förra året, eller vad man ska kalla den, så var jag ingen 20-årig tjej längre, som friskt provade sig fram och snubblade över någon häftig grej.



Snarare var det så att hon som betydligt yngre "snubblade" över en häftig grej. Uppvuxen i ett hem där modern verkligen odlade musikintresset började Karin Turesson tidigt att ta pianolektioner. Och hade turen att få en bra pianolärare.

– Hon var en fantastisk pianotant, gammal redan då, och hon uppmuntrade mig att skriva musik, redan då. Och hon lärde upp mig i klassiska stycken, långt innan jag fattade hur svårt det egentligen var att spela dem.

– Det är inte så vanligt i Sverige ...

Vad var det som gjorde att du som 19-åring visste att du skulle syssla med musik?

– Det låter som en klyscha på något sätt, men jag tror att vissa människor är musik. För somliga går det bra att spela lite och sedan göra något annat. Medan det hos andra sitter så djupt att det är svårt att inte hålla på med musik.

Debutalbumet "Källan" släpptes 2008. Somliga kallar det vispop, andra förfinad 60-talsschlagerpop. Karaktäristiskt är sättningen, och Karin Turessons lågmälda skånska sång.

– Det som är så bra med popfållan är att den är så bred. Där finns ett öppet klimat, man får göra som man känner. Man behöver inte vara högpresterande ekvilibrist – spela snabbt och tekniskt på hög växel – utan det konstnärliga får större utrymme.

– Samtidigt är väl fållan en fälla också, säger Karin Turesson.



För hur får man ihop pop med musik som har klassiska influenser? Hela Vindla String Quartet reser upp till jazzfestivalen för att ackompanjera den pianospelade sångerskan, tillsammans med kontrabasisten Lasse Lundström och trummisen PA Tollbom. Och hur får man ihop den klassiska ådran med en vispop nära gränslandet till jazz, och eftertänksamma texter om saker som dataspelande?

– Mina texter är lite speciella och jag gillar att orkestrera musik. Det är något magiskt med en stor orkester. Och jag är väldigt svag för stråkar – de kan göra allt, från väldigt snygga ljudmattor till små pizzicatoknäpp till rena discolinjer!

– Hade jag kunnat leva fem olika liv så hade jag bara hållit på med orkestermusik. Och bara varit dirigent. Och bara gjort popmusik också.

Men Karin Turesson lever än så länge ett liv, och det har konstnärligt så här långt samlats i "Källan". Hur det låter får jazzpubliken i Kristianstad uppleva på Yllan i kväll.