Drömmen om Torsjö kan leva vidare
Första gången Bo Kaspers spelade i fårhagen mellan Tyringe och Västra Torup, ösregnade det. Som den profet han är, avslutade Bo Sundström då med att utbrista:
”– Kom tillbaks kära publik, nästa år är det sol och trettio grader varmt!”
Det dröjde fyra år.
Men först inleder Anna Ternheim stillsamt medan Linnea Henriksson spräcker kjolen i ett vilt sluthopp.
Sara Klang ber om ursäkt för att hon inte har tränat in något mellansnack.
”– Det är min första turné och jag känner mig som en tråkig SO-lärare, säger hon.”
Trots debuten släpper hon tryggt iväg den säregna och mäktiga rösten – en blandning av Adele och systrarna Söderberg i First Aid Kit – lägger in portionssnus och tar plats. Musiken är modern Americana med enkla ackord där komp, gitarr och synt fungerar som bas till hennes stora röst. Det är suggestivt, inlevelserikt och laddat av liv och känslor i enkla textrader.
Magiskt.
De körkortslösa killarna i Rhymes blev hämtade av en festivalfrivillig hela vägen från Uppsala. Bara en sån sak. Bandet spelar instagram- och hoppvänlig punkpop med energi, spelglädje och enorm publikkontakt. Sångaren Tomas Rimeika Karlsson balanserar, klättrar, stage divar, tar foton och filmar sig själv och publiken samtidigt som han sjunger – riktigt bra dessutom – i låtar med tempo och enkla refränger.
Kvällens roligaste akt.
Sven Ingvars sparar inte på feta syntljud och tätproducerade pålägg. Bäst lyckas sonen Oscar Magnusson i de gamla klassikerna som Min gitarr, Kristina från Vilhelmina och en mäktig allsång i Fröken Fräken. När de spelar Sommar i Sverige fylls dansbanan med buggande par. Staffan Ernestams fenderstrata glider iväg i sträva slingor till det annars polerade framträdandet.
”Tillbaks till Bo Kaspers Orkester som genomsyras av samma värderingar som Torsjö Live. Det är familjeorienterat, uppriktigt, underhållande och med en tydlig tro på landsbygdens bidrag till vårt samhälle.”
Bo Sundström hittar snabbt in i alla Tyringebors hjärtan genom att berätta om basketlägret och discot på Kurhotellet där han som femtonåring fick hångla för första gången.
Musiken är bättre än någonsin. Tajt och samspelt efter vinterns alla krogshower. Svängigt och spännande med nya detaljer till de gamla låtarna. Världsklass.
När bandet avslutar med Håll ut, vi klarar det, vi har kommit ganska långt ändå, kunde det lika gärna vara en hyllningssång till festivalfixarna Mats Gunnarsson och Jonas Johansson som genomlidit fyra tidigare vädermässigt och ekonomiskt miserabla festivaler.
Nu kan drömmen leva vidare.
