Egensinnigt, inte distinkt

Publicerad 6 september 2018

Detta är en recension i Kristianstadsbladet. En recension är en kritikers bedömning av ett konstnärligt verk.

Från tiden med Fairport Convention. Genom ett sjuttio- & (tidigt) åttiotal med (dåvarande) hustrun Linda. Och framåt – ett gäng briljanta album i eget namn. Richard Thompson är en gigant inom det som var brittisk folkrock, och idag räknas han som en viktig stilbildare för den nya americanagenerationen.

Måste ändå tänka bakåt. På ”Shoot out the lights” (med Linda), på ”Hand of kindness”, ”Daring adventures”, ”Rumour and sigh”. 2018? Det är något som saknas. Rösten har bett, gitarren är – som vanligt – lite överallt. Men Richard Thompsons låtar känns inte distinkta.

Annons

Hör en febrig, pulserande öppning (”The storm won't come”) och anar ... U2. Undrar sedan om Thompson varit i samma källare som Tom Waits för att skramla ihop till ”The rattle within” eller om han letat efter Elvis Costellos smartpop-formel till ”Bones of Gilead”?

Vi har redan kommit halvvägs genom ”13 rivers” när ”Do all these tears belong to you” blir den sortens egensinniga folk/rock/pop som bara Richard Thompson kan lura på villovägar och ändå lotsa till den smittande refrängen.

Här finns, förstås, fler spår som funkar. Som är bra. ”You can't reach me” och ”O, Cinderella” skulle vara toppnoteringar i många låtskrivarkataloger. Men inte just den här.