Elektra saknar närvaro

Nöje Artikeln publicerades

Sorgen klär Elektra av Eugene O'Neill. Regi: Göran Stangertz. I rollerna: Lena Strömdahl, Annika Kofoed, Thomas Ungewitter, Tobias Aspelin, Niklas Engdahl, Carl-Johan Sundberg, Cecilia Borssén, Jan Nielsen. Helsingborgs Stadsteater.
På stora scenen spelas alltså Nobelpristagaren O'Neills ”Klaga månde Elektra” eller som den här heter, efter bearbetning, Sorgen klär Elektra. Det är ett drama som i sitt grundmönster anknyter till den antike dramatikerna Aisyklos trilogi Orestien. O'Neills drama är ytligt sett tidfäst i det amerikansk inbördeskriget, men har urgamla mönster i sin väv, mönster vi känner från det antika dramat.
Genom en förkortande bearbetning av Margit Ahlin och Jacob Hirdwall har mönstret blivit tydligare.

Vi möter inledningsvisen stor öppen tempelhall med kolonnrader längs väggarna. Kolonner som förminskar scenrummet kring spelet skjuts ner för vissa scener. Det är ett försök att sluta scenrummet kring spelet som inte alltid lyckas. Här var spel och rum i bättre balans inne på Lilla scenen (Medea).
På stora scenen fyllde inte skådespelarna ut scenrummet, de blev för små och tog inte självklara platser i det. Kanske skulle man gjort tempelarkitekturen mer i mått med de scenklassicistiska entrérundlarna som pryder sydstatshus efter mönster från Vita Huset och antytt själva huskroppen efter entrén starkare.

Grundmotivet, en kvinnas hämnd, är det samma i båda dramerna, O'Neills och Aisyklos. Lavinia/Elektra älskar sin far, den hemvändande krigaren, och hatar sin moder. Modern har under mannens bortvaro tagit en älskare och dödar nu sin make. Elektra/Lavinia förstår detta och eggar brodern Orestes/Orin att döda modern som han djupt älskar. Även moderns älskare drabbas av Elektras/Lavinias hämnd och dödas. Till slut finns av släkten Mannon endast Lavinia kvar.
Det antika dramat är ett inlägg mot blodshämnden, medan O"Neills drama låter en modern psykologi ge ytterligare dimension åt det antika dramat. Freud och psykoanalysen är närvarande i karaktärsteckningen.

Annika Kofoedspelade den lika hatiske som frustrerade och på modern avundsjuke Lavinia. Hennes egen tilltänkte fästman övergav henne. Modern Christine Mannon spelades av Lena Strömdahl, som inte alltid var på samma våglängd som publiken. Några av skrattreaktionerna var säkert inte avsedda.
Niklas Engdahl gjorde älskaren och Orins roll spelade Tobias Aspelin. Göran Stangertz stod för regin och uppfyllde väl inte helt de högt ställda förväntningarna. Föreställningen fick aldrig en övertygande närvaro till skillnad från Medea på Lilla scenen.
HANS HOLMBERG