En bra deal Mr Murphy
”Det var en sen natt i början av 1970-talet, och jag hade nog druckit lite för mycket. Vi hade precis släppt våra första skivor, Bruce och jag, och så kom vi överens om att dela upp världen så att han fick spela på arenor för 60 000 medan jag skulle ta hand om teaterhus med 250 sittplatser. Så här i efterhand tycker jag nästan att jag gjorde den bästa dealen.”
Elliott Murphy är på strålande humör. Han berättar om vägskäl i livet och vänskap som består. Han berättar också om några spanska fans som för tio år sedan gav honom ett pass, numrerat 0001, till ett land där han själv är kung.
”Och varje land har sin låt, eller hur? Sverige ... ’Waterloo’, va? Så jag skrev den här.”
Han tar med oss till ”Murphyland”. En schysst plats att vara, där kung Elliott den förste fortsätter att regera snart 40 år efter det att Rolling Stone Magazine kallade honom ”den nye Dylan”.
I Kristianstads konserthus är just den kopplingen tydlig, framförallt när Murphy blickar bakåt, med ”You never know what you’re in for” från 1976 års ”Night Lights”, och genombrottslåten ”Last of the Rock Stars” som fortsätter att vara hans signatur.
Annars lägger han tyngdpunkten på årets modell, och en handfull låtar från ”It Takes a Worried Man” (däribland direktverkande ”Angeline”, suggestiva bluespärlan ”Little big man” och det folkgospelsvängande titelspåret) visar hur en berättarröst håller sig väsentlig över decennier.
Men Murphy gör det inte ensam. Bredvid står Olivier Durand , mångårig följeslagare till den sedan länge Parisboende rockpoeten, och tillsammans låter två män med gitarr som en hel orkester.
Durands solo på ”Take that devil out of me” är av sorten som får tiden att stanna upp och han är hela tiden den som vokalt kliver upp i de högre registren.
”Krissonestatt”, försöker Elliott Murphy, när han förklarar att hans kontrakt ger honom rätten att avstå spelningar i städer vars namn han inte kan uttala. ”Krissonestatt” funkar. Murphy får en sittande konserthuspublik att ställa sig upp. Sedan bugar han och tar emot för skivsignering i foajén.
Några timmar senare är han på väg till nästa stad. Kanske klarar han uttalet, kanske inte. Men du kan lita på att Elliott Murphy kommer att leverera och att han, faktiskt, gjorde en ganska bra deal den där natten på 1970-talet.
