En rockfest som väcker minnen

Kristianstad ,
Rockfestens punkigaste inslag, Charta 77, har en hel del rutin i ryggen. Det visade de definitivt upp på lördagseftermiddagen med en ytterst kontrollerad form av anarki.
Foto:
Corroded vet hur man underhåller, men det gnistrade inte om dem i Tivoliparken.
Foto:
Dust Bowl Jokies har på något sätt för mycket självkänsla. Varenda del kan liksom inte bli en låts crescendo.
Foto:
Kristianstad Rockfest lockade mycket folk. Enligt uppgifter kom minst 1 600 personer till Tivoliparken.
Foto:
Charta 77.
Foto:
Charta 77.
Foto:
Charta 77.
Foto:
Charta 77.
Foto:
Bombus stod för en stabil insats.
Foto:
Foto:
Foto:
Dark Continent.
Foto:
Foto:
Wasteland Skills höll ett högt tempo.
Foto:
Foto:
Foto:
Foto:
Foto:
Foto:
Hardcore Superstar.
Foto:
Hardcore Superstar.
Foto:
Hardcore Superstar.
Foto:
Foto:
The Dahmers.
Foto:
Artmade.
Foto:

Kvalitén på musiken är bra. Någon gång är den riktigt bra, ibland är den mindre bra.

Men framför allt är det här en nyhet som får en att känna nostalgi.

Kristianstad Rockfest

Bäst: Hardcore Superstar

Sämst: Otacksamma förutsättningar för avslutande lokala akter

Tivolirock (och hela Kristianstadsdagarna för den delen) lämnade ett stort tomrum efter sig i den här staden. Många har sedan dess längtat efter ett riktigt rockevenemang i Tivoliparken. När nu den här rockfesten kom till blev responsen ganska massiv.

Enligt vad jag har hört besökte minst 1 600 personer Kristianstad rockfest på lördagen. Det är en väldigt bra siffra. Tillsammans med ett gott väder – och möjligheten att medta egna förfriskningar – är förutsättningarna så gott som perfekta.

13 band får under nästan lika många timmar turas om att fylla ut de trånga scenerna. Heavy Tiger och Bombus svarar för stabila insatser på den tidiga lördagsförmiddagen.

Dark Continent har det däremot lite svårt att imponera. Men efter deras ganska slätstrukna halvtimme är det dags för Charta 77 – och det klassiska punkbandet är minst sagt sugna på att lira. De börjar spela för tidigt och kastar in något extranummer på slutet.

Deras rutin har gett dem ett välförtjänt självförtroende och en attityd som rent estetiskt exemplifieras med att den dreadlocks-bärande sångaren Per Granberg sparkar sig fram på scenen iklädd kilt.

Gitarrsolon är inte Charta 77:s paradgren. När fokus läggs på att publiken ska uppskatta dem blir det bara besvärande. Det är i den stabila och rutinerat kontrollerade anarkin som festens punkinslag gör sig bäst – och allra bäst låter nog "... stolt att vara svensk?".

Energipaketet Wasteland Skills lockar till sig en del öron med en tidig tolkning på Marilyn Mansons version av "Tainted Love". Tyvärr är mikrofonen rakt igenom för låg här. Dessa herrar hade nog annars kunnat skrika sig till ytterligare några nya fans.

Corroded fick äran att ha det största typsnittet på affischerna runt om i staden. Norrlänningarna gör vad som förväntas av dem. Inte en centimeter mer än så.

De har verkligen tuggat sig fram till ett koncept som fungerar. Problemet är bara att det känns en gnutta för bekvämt och det gnistrar inte alls om Corroded denna afton.

Dust Bowl Jokies är från Sölvesborg. Det ser dock ut som att de har flugits in från 80-talets Miami. Framför allt har de en självkänsla som påminner om en viss substans som var populär i den staden på den tiden. Rent musikaliskt låter det inte alls dåligt. Instrumenten, sången och kanske främst körsångerna sitter som de ska. Men oavsett vilket kan inte varenda sekvens i varje låt utgöra klimax. Den där överambitiösa approachen är aningen dryg.

Samma sak går inte alls att säga om Hardcore Superstar. Det är sannerligen en oerhört proffsig liveakt och i sammanhanget är det klasskillnad mot övriga band. Riffet i "Dreamin' in a casket" smattrar tidigt ut som en hård smekning över ryggraden. Samtidigt släpper Jocke Berg loss sin sångröst så att den får springa över alla noter den hittar på sin väg.

Det känns verkligen inte som att dessa killar tänker: "Jaha, nu ska vi spela inför typ tusen pers i Kristianstad. Men nästa vecka, då blir det Tyskland." Nej, dessa glädjespridande göteborgare är rakt igenom genuina i sin närvaro. "Moonshine" får en häftig rap-twist i refrängen och är det starkaste kortet bland många starka.

Vad Hardcore Superstar dessvärre gör är att de suger musten ur publiken. Avslutande lokalakterna The Dahmers och Artmade får tyvärr finna sig i att de flesta redan lämnat.

Skelettklädda The Dahmers är väldigt energiska. De lägger krut på rätt ställe vid rätt tillfälle och i någon mån är det än mer smutsigt än i studioversionerna. I en aggressiv anda fyller de ut de lätträknade minuterna på 1614-scenen och avslutande "Nightcrawler" sitter som en smäck. Tyvärr drunknar låtarna i varandra i en något rörig ljudbild, vilket är synd.

Feststängande Artmade gör sedan en stadig insats utan några som helst överraskningar. Kristianstadbandet stod på just den där scenen för 15 år sedan. Och den här dagens kanske "mjukaste" akt lämnade mig med en mysig, nostalgisk känsla i kroppen.

En rockfest har kommit tillbaka till Kristianstad och Tivoliparken.

Bara en sån sak.